Hur summerar man det politiska året 2015 på ett rättvist sätt? Det har varit ett instabilitetens år. En svag regering – men en lika svag opposition. Vad leder instabiliteten i det politiska landskapet till? Låt oss titta på två tecken i tiden.
Danska tågbolaget DSB berättar i ett pressmeddelande att om ID-kontrollerna som införs i Öresundsregionen pågår längre än en månad, kan en extra avgift komma att åläggas passagerare mellan Sverige och Danmark. ID-kontrollerna kostar DSB en miljon danska kronor om dagen. Tidigare under vintern drog regeringen tillbaka ett tidigare hårt kritiserat förslag – att stänga Öresundsbron. Förslaget möttes av massiv kritik. Från lagrådet, Sydsvenska Handelskammaren, och lokala politiker. För att inte tala om Danmark. I knät har vi alltså förslag som, utöver sin inhumana grund, kommer drabba ekonomi och infrastruktur negativt. Det är riktigt dålig politik.
Samtidigt som konsekvenserna av regeringens ogenomtänkta politiska förslag blottläggs, tar en moderatledd koalition makten i Gävle – med stöd av Sverigedemokraterna. Tilltaget har fått grönt ljus av högsta moderatledningen, och Dagens Industris källor i moderata partiledningen hävdar att det här ska ses som ett experiment. Går det att regera i minoritet med passivt stöd av SD, eller inte? Är det en tänkbar modell för en alliansregering efter nästa val? Gävles tillträdande kommunstyrelseordförande Inger Källgren Sawela (M) berättar om det råd hon fick av moderatledningen: ”ta klubban!”.
Och en efter en brister de skyddsvallar vi byggt upp mellan anständighet och oanständighet. Vad händer med ett politiskt landskap, med ett helt land, om det är politiskt legitimt att införa ID-kontroller och lokalt samregera med Sverigedemokraterna? Jag är inte övertygad om att vi vill ha svaret på den frågan. Frågan bör naturligt gå till lokala moderatpolitiker över hela landet: är man beredda att bygga en majoritet tillsammans med Sverigedemokraterna? Vad svarar Simon Härenstam och Jesper Skalberg Karlsson på den frågan?
Om det är en sak vi lärt av den här politiska hösten är att det inte går att ta några sanningar för givna. Gammal praxis har rivits upp, omöjligheter har blivit möjligheter, och den politiska kartan har ritats om dramatiskt. Det går inte att med gott samvete sia i vad som kommer hända under 2016. Det svenska politiska landskapet har rört sig i en riktning som är allt mer oförutsägbart och instabilt.
Flera har framfört, bland annat från den här sidan, att det krävs mer blocköverskridande samarbeten för att kunna motverka den skakiga situation som nu råder. Det är en riktig strategi.
Det faller på de anständiga partierna i Sveriges riksdag att visa att det fortfarande går att genomföra stora förändringar till det bättre i Sverige, annars riskerar förtroendet för det politiska systemet att urholkas. Och då kommer snurriga utspel och koalitioner med oanständiga partier att bli vanligare.
Än är det inte försent att göra något åt det, men det börjar bli bråttom.