Är krisen över? Eller var det kanske aldrig någon kris?
De politiska partierna har länge fått se medlemslistorna krympa. Men valåret 2014 bröts den nedåtgående kurvan. Ungefär
40 000 nykomlingar – varav möjligen några återvändare - hittade vägen till ett politiskt parti i Sverige under året.
Tidningen Dagens Samhälle har jämfört siffrorna för januari 2014 med samma månad 2015. Där uppvisar alla partier utom Moderaterna och Folkpartiet ökande medlemssiffror. Alla rödgröna partier går framåt. Hälften av ökningen stod Feministiskt initiativ för.
Rikstrenden återspeglas på Gotland. GT kunde i februari redovisa positiva siffror för 2014 för alla öns fullmäktigepartier, om än ungefärliga antal i några fall. Liksom i riket var FI den största medlemsmagneten procentuellt sett med 1 425 procent.
Men eftersom partierna är så olika stora blir det vanskligt att bara jämföra procenttal. Vid inledningen av 2014 hade det då minsta partiet FI tolv medlemmar. Då motsvarar en enda ny medlem drygt åtta procent. För största partiet Socialdemokraterna med 726 medlemmar vid årets början krävdes mer än sju nya för att komma upp i en procents ökning.
Men även i antal personer är FI Gotlands ökning på 159 personer exceptionell, inget annat parti kommer i närheten. Miljöpartiet ligger närmast med 42 nya.
Det är vanligt att partier värvar fler medlemmar under valår. Det politiska intresset ökar och partiernas företrädare syns mer. Framförallt diskuteras många olika politiska frågor, inte bara de som för stunden är aktuella.
Men någon så här stor ökning har det inte varit hittills under 2000-talet, skriver Dagens Samhälle och citerar Gissur Ó Erlingsson som är statsvetare och forskare vid Centrum för kommunstrategiska studier vid Linköpings universitet:
-Det finns ett starkt stöd för den representativa demokratin. Och för ett parti signalerar det status med tillströmning av medlemmar, säger han.
Han redovisar att tilltron till politiker ökar och att det också avspeglas i ett högre valdeltagande.
I dagarna kritiseras Stefan Löfven för att ha frångått sitt uttalande om rot-avdraget före valet. Och visst var det förhastat av statsministern att ge fribrev för just det av- eller bidraget.
Nästan alla partier i regeringsställning hamnar i sådana situationer, Alliansen gjorde det också. Enstaka och väl motiverade avvikelser tycks väljarna ha förståelse för utan att förtroendet skadas allvarligt. Men det är definitivt att leka med elden och inget att räkna med i längden.
Men hur är det nu med krisen? För ett par år sedan hade det totala antalet partianslutna minskat från mer än en halv miljon i början av 1990-talet till drygt hälften. Statsvetare och partistrateger la pannan i bekymrade veck och det talades om att det skulle bli svårt att hitta folk till uppdragen framöver. Eller åtminstone tillräckligt rutinerade personer som skolats i partiarbete.
Nu ökar medlemsantalet till 300 000 igen och nya generationer tränas i samhällets funktionssätt och beslutsfattande.
Att nästan alla partier, åtminstone lokalt, ökar i någon mån ger utrymme för en viss optimism. Nu gäller det att ta vara på den trenden. För den är långtifrån given. Och demokratin fungerar inte utan aktiva medlemmar.