I går var det internationella flickadagen. Dagen instiftades 2011 för att uppmärksamma allmänhet och beslutsfattare på flickors situation världen runt.
Här i Sverige har flickor det relativt bra. Enligt en rapport från Rädda Barnen är Sverige det bästa landet att växa upp i för flickor. Men inget är så bra att det inte kan bli bättre. Det senaste året har de sexuella övergrepp som flickor och kvinnor utsätts för fått mycket uppmärksamhet. Det är bra att problem lyfts fram och får uppmärksamhet. Det ger större möjlighet till att hitta lösningar för att i det här fallet minska de sexuella övergreppen.
Från regeringens håll har man tagit frågan på allvar och jämställdhetsminister Åsa Regnell bjöd på Internationella flickadagen in till hearing om flickors situation och pojkars ansvar. Detta tillsammans med Flickaplattformen, en av de organisationer som jobbar aktivt för flickors och kvinnors villkor i samhället. Organisationer som jämställdhetsministern har en levande dialog med i sitt arbete för att förbättra samhället för flickor och kvinnor.
Det som är nytt i regeringens sätt att angripa problemet är att nu lyfts även pojkars och mäns ansvar för övergreppen upp på dagordningen. Något som inte bara är bra, utan ett måste. Det märkliga är att den vinkeln inte tagits upp tidigare. Det kan inte ha kommit som en överraskning att män och pojkar också har ett ansvar för de övergrepp som kvinnor och flickor utsätts för. I mina ögon har män det absolut största ansvaret för att övergreppen begås.
I en debattartikel i Svenska Dagbladet den 27/8 skriver BRIS generalsekreterare Magnus Jägerskog att 22 procent av kvinnorna mellan 16 och 25 gått med på sexuella handlingar som de egentligen inte velat göra. Normerna i samhället där män tar sig rätt till kvinnors kroppar är tydliga.
Det är män som skall uppvakta, det är män som skall ta initiativ och truga om sex och det är män som till slut skall fria. Medan kvinnan skall säga nej och inte visa sig för villig. Ett nej som inte skall tas på allvar. Tjat, lock och pock skall leda till ett ja, eller ett så tyst nej att det inte hörs. Samhällets strukturer börjar ändras, men det går inte fort. Mycket tyngd har lagts på att tjejer skall stärkas och mer tydligt visa sitt nej. Det har i sin tur lett till att de killar som är fast i strukturerna och inte kan ta ett nej försöker hårdare, högre och ibland slår över helt och tar till våld.
Därför är regeringens initiativ att nu även diskutera pojkars och mäns ansvar, och hur de skall ta sig an mansrollen på ett bra sätt, helt avgörande.
Internationella flickadagen är viktig. Den ger möjlighet att lyfta flickors situation i samhället. Men det är ännu viktigare att det arbetet pågår alla dagar under året. Därför gläds jag när regeringens arbete inkluderar de organisationer som gör det dagliga arbetet och som vet hur flickors verklighet ser ut. För det är först när de beslutande har rätt underlag för att ta beslut som besluten blir bra och då besluten gör någon verkan.