Det är svårt att tillföra någonting nytt till ett så sönderdebatterat ämne som Sverigedemokraternas kampanj i Stockholms tunnelbana. På Östermalmstorgs tunnelbanestation satt de anskrämliga budskapen uppklistrade från vägg till tak. Vissa rena lögner, det mesta vansinnigt obehagligt.
Många märkliga försök att likna Sverigedemokraternas reklamkampanjer i tunnelbanan med yttrandefrihet och tryckfrihet har gjorts de senaste dagarna. Det är en rätt konstig tankegång. Det är ju inte en grundlagsskyddad rättighet att få annonsera i kollektivtrafiken. Det är inte en tryckfrihetsprincip att få tapetsera tunnelbanan i reklam.
SD:s kampanj är inte åsikter – de är påståenden på betald reklamplats. De omfattas av mer lagstiftning än bara yttrandefrihetsgrundlagen. Att likställa tunnelbaneannonser med fri press och fri opinionsbildning? Det är väldigt märkligt. Men även här går det att hålla två tankar i huvudet. Att tycka att reklam inte är yttrandefrihet är inte detsamma som att vilja slita ner all anstötlig reklam i tunnelbanan. Så, nu har vi det utrett.
Man behöver inte köpa den vänsterorienterade antirasismens strategier, men man kan själv göra upp de skumma krafterna i sin egen rörelse. Många högerskribenter ondgör sig över hur vänstergrupper väljer att agera – riva ner affischer och demonstrera högljutt, exempelvis -men väldigt sällan agerar de på de främlingsfientliga tecknen i de egna leden. På märkliga ledartexter om flyktingvolymer, på relativiserande av SD, på brun populism. Oftast är det tyst. Ibland en sur kommentar om hur dum vänstern är. Det är en godtycklig antirasism, en antirasism som fungerar när det passar.
Och man kan instämma i ovanstående, utan att för den sakens skull tycka att skadegörelse är något gott.
Egentligen handlar det väl om att vi inte kan blunda för att rasistiska strukturer bottnar i snedfördelning av resurser. Snedfördelning av resurser föder ojämlika samhällen, och ojämlika samhällen göder rasism och otrygghet. Handlingar har konsekvenser, och att driva en nyliberal avregleringspolitik får konsekvenser. Ojämlikheten ökar. I Sverige ökar klyftorna snabbare än i något annat OECD-land. Och självklart yttrar det sig också i en ökad otrygghet i folklagren.
Vill vi på allvar bli av med Sverigedemokraterna och rasismen måste vi skapa det jämlika samhället. Det finns ingen genväg, inga hörn att runda. Då behövs en offensiv välfärdspolitik och en aktiv arbetsmarknadspolitik. Minskad arbetslöshet ger minskade klyftor. Vi behöver starkare skyddsnät – så att fler kan ta sig ur fattigdom. Vi behöver en skola som jämnar ut klasskillnader. Det här kostar pengar. Och det måste få kosta pengar. En början kan vara att, som Ulla Pettersson föreslog i går på den här sidan, göra en översyn av skattesystemet för att trygga framtidens finansiering av välfärden.
Sverige måste skriva en annan gemensam berättelse – en om det jämlika samhället. Det kan konkurrera ut SD:s billiga populism och nedåtsparkande.
I ett jämlikt samhälle finns ingen plats för rasism och främlingsfientlighet. Att fixa det samhällsbygget är regeringens stora utmaning den här mandatperioden.