I år har jag gått omkring i Almedalsgyttret med känslan av att det är färre kvinnor i panelerna. Det är kanske fel, mitt urval är mycket litet i förhållande till utbudet. Men uppenbarligen har en del arrangörer haft svårt att finna kvinnliga deltagare, om de nu försökt. Samtalsledande kvinnor tycks finnas fler. Ser vi ett mönster här: kvinnor håller tid och talarordning och män levererar svar? Jag hoppas jag har fel.
Visst finns enkönade kvinnliga paneler. När ämnet är kvinnor i maktpositioner eller så. Då är publiken nästan alltid kvinnodominerad. På LO:s seminarium om deltid saknades inte heller kvinnor. Så är det jämte lönerna också den viktigaste kvinnofrågan på svensk arbetsmarknad. Mer än varannan kvinna i LO-yrken arbetar deltid, runt 30 procent i tjänstemannayrken. Det medför mindre kompetensutveckling, sämre karriärmöjligheter och låg pension. Frågorna hänger dessutom ihop; kvinnors högre frånvaro från jobbet – deltid, föräldraledighet, sjukdom – är direkt och indirekt genom lönebildningen en starkt bidragande orsak till att en genomsnittlig kvinna genom livet tjänar tre och en halv miljon mindre än en genomsnittlig man.
Om det borgerliga standardreceptet på mer privatisering fungerade skulle möjligen Kommunal men inte Handels och Hotell och Restaurang ligga i botten på både löne- och heltidsligan.
Branschbyte brukar vara ett annat råd till lågbetalda kvinnor. Visst är den könsuppdelade arbetsmarknaden en del av problemet. Men vem tror att männen skulle ila att ta hand om dementa farfar eller laga skolmaten om kvinnorna blev maskinskötare och programmerare?
Alla som hörde Ebba Busch Thoor (KD)skåpa ut all kvotering härom kvällen kan ju fundera på hur den politiska sektorn lyckats bäst med att jämna ut könsrepresentationen.
Det är ohistoriskt att inte se sambandet mellan den höga kvinnorepresentationen i svensk politik, i nästan alla partier, och det största partiets beslut om varvade listor 1993 följt av Ingvar Carlssons 50/50-regering 1994. Det var den första i världen och satte en svensk standard.
Samtidigt kan vi konstatera att Socialdemokraterna inte följt upp det beslutet när det kommer till toppositionerna. – Vi är inte i mål, som partisekreteraren Carin Jämtin självkritiskt konstaterade i en helt kvinnlig panel i veckan. Det är inget annat parti heller.
Ska vi verkligen hålla på och räkna huvuden så här? Tabellfeminism fnyser en del. Men om vi inte räknar ser vi inte. Jag har hört många ivrigt hävda jämn könsfördelning på sina listor. Tills vi som räknat påvisat att de har fel. Oftast har det handlat om moderater.
SD tror nog inte ens att de är jämställda och lär inte tycka att det är ett problem. Deras förslag i veckan låter som hemmafruns återkomst med slopade pappamånader och jämställdhetsbonus och mer rätt till ledighet och deltid. Det hjälper inte med rosa tröjor när politiken är konservativt blå.
PS Snälla Eva Bofride, sluta lägg ord i min mun som jag inte sagt. Att
Gneab-affären inte föranledde regionen någon skada har jag varken nu eller tidigare påstått. DS