Jag blev både förvånad och förtvivlad över det nya vurmandet för kärnkraft som Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna visade upp under valrörelsen inför EU-valet. Speciellt när de framförde kärnkraften som ett miljövänligt alternativ.
Förra veckan kunde vi höra att vildsvin som undersökts i Gävleborgs län hade förhöjda värden av det radioaktiva ämnet cesium. Halterna var så höga att köttet inte får säljas eller skänkas bort. Orsaken till de förhöjda cesiumhalterna kan vi härleda till den svåra kärnkraftsolyckan i ukrainska Tjernobyl 1986. Vindarna som rådde i samband med reaktorhaveriet spred höga halter av cesium över bland annat Gävleborgs län, över 100 mil från reaktorn. Det radioaktiva ämnet har genom åren sjunkit ner i jorden. Men i och med att vildsvinen ökar i antal och utbredning bökar de nu upp jorden i cesiumdrabbade områden och frilägger det radioaktiva ämnet.
Tjernobyl, Fukushima och Harrisburg är geografiska platser vi tydligt förknippar med kärnkraftskatastrofer. I Harrisburg undveks utsläpp av radioaktiva ämnen till omgivningen, men saneringen av anläggningen tog nästan 12 år. Följderna av Tjernobyl och Fukushima talar för sig själva.
En kärnkraftsolycka kan få förödande konsekvenser och ingen kan garantera att ett en ny kärnkraftsolycka aldrig kommer att inträffa. Speciellt inte i en allt mer osäker värld där extremister söker nya vägar att med våld terrorisera dem de ser som sina motståndare.
Vi får inte heller glömma Murphys lag. ”Om det finns två eller fler sätt att göra något, och ett av dessa sätt leder till en katastrof, kommer någon att göra det på det sättet.”
Det är inte heller miljövänligt att bryta uran vilket används som bränsle i kärnkraftsreaktorer. Om vi tycker att våra kalkbrott är miljöskadliga är de inte ens nära de skador som uranbrytning medför. Brytningen av nytt uran till kärnkraft kan visserligen minska eller helt avslutas om den fjärde generationens kärnkraftreaktorer blir verklighet. Då kan gammalt bränsle återanvändas och de mängder gammalt bränsle som finns kommer att räcka länge. Anläggningar av fjärde generationen är också avsedda att bli betydlig säkrare än tidigare generationer. Problemet är att den fjärde generationens kärnkraftsreaktorer inte kan byggas för kommersiell drift förrän tidigast omkring 2030.
Slutförvaringen av det utbrända och mycket radioaktiva kärnbränslet är också ett problem. Här kan vi absolut prata om att lämna över ansvaret på kommande generationer. På Strålsäkerhetsmyndighetens hemsida kan vi läsa: ”I ett slutförvar ska det använda kärnbränslet kunna förvaras strålsäkert i 100 000-tals år.”
I den miljödebatt som nu blossat upp kan jag se stora likheter med den vi hade inför kärnkraftsomröstningen 1980. Jag tycker att den svenska legendariska punkgruppen KSMB beskriver det bra i en av verserna till deras låt ”Atomreggae”: ”-Jag är ung och aktiv, men hur långt blir mitt liv? -Ungdomen tänker blott på er, vi då som är sextiofem o mer!”
Brytning av uran är inte miljövänligt. En kärnkraftsolycka kan få förödande konsekvenser och slutförvaringen ska vara i över 100 000 år.
Är det värt det? Ska vi lämna över en enorm miljöskuld till kommande generationer? Det tycker inte jag, men för moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater är intresset att värna kommande generationer uppenbart inte lika stort.