Bildning och kultur ska vara till för alla. Idag är det inte så. I skolan och i kulturvärlden syns klassamhället tydligt, och barn till föräldrar som saknar högskoleutbildning klarar sig långt sämre i skolan. Och skillnaderna, i vad som ibland kallas världens mest jämlika land, växer.
Att göra kulturen och kulturarvet tillgängligt för fler är ett sätt att börja överbrygga klyftorna mellan barn.
Tidigare i våras släppte Unicef en rapport om jämlikheten mellan barn och i skolan. I jämförelsen mellan OECD-länderna fick Sverige se sin placering rasa. Vi är ett av de länder i OECD som har störst ojämlikhet mellan barn i allmänhet och i skolsystemet i synnerhet.
Det är obestridligt så att barn till föräldrar med högskoleutbildning och som lever i välbeställda hem i större utsträckning tar del av kultur - och dessutom lyckas bättre i skolan. Det är ett av klassamhällets mest avskyvärda uttryck. Att barn växer upp ojämlikt.
Samma mönster syns i vilka barn och familjer som söker sig till museer och annan kulturverksamhet. Första gången de statliga museerna avgiftsbefriades, för nära tio år sedan, var museerna översvallande positiva. Fler besökare, och framförallt fler förstagångsbesökare var en direkt effekt av reformen.
Folk som aldrig tidigare besökt museer tog sig dit, och flera besökare sade till Statens Kulturråd att de var mer benägna att besöker museer igen. En succéreform, med andra ord. 2007 tog den borgerliga regeringen, mot bättre vetande, bort det fria inträdet. Besökarantalet störtdök och det var framförallt de grupper som under det fria inträdet upptäckt museerna som slutade gå.
Nu har det fria inträdet på de statliga museerna gällt i nästan ett halvår, efter att den rödgröna regeringen återinförde det i februari. Och museerna märker redan av stora effekter. På Historiska museet lockade över 50 000 fler besökare under årets första månader, jämfört med samma period förra året. Naturhistoriska riksmuseet noterar en ökning av besökarantalet med 40 procent. En stor förändring märks också i vilka som faktiskt besöker museerna - barnfamiljer och unga under 34 står för en stor del av ökningen. Precis de grupper som reformen riktar sig till.
Kostnaden för staten är liten, 80 miljoner kronor, men de positiva effekterna är stora. Och för de som vänder på slantarna för att kunna betala hyran gör det mycket. Det öppnar möjligheter och en ny värld för många barn. Kanske kan den här reformen ta fler närmare vårt kulturarv, tillgängliggöra bildning och kunskap för fler. När tillgången till kulturen blir för smal och de som kan ta del av den är få, växer ett samhälle med stora klyftor fram. Det är både moraliskt och ekonomiskt oförsvarbart.
Tillgången till kultur och vårt kulturarv är en del av bildning. Fri entré på museer är en liten åtgärd. Men för många är den viktig. Och det är framförallt en viktig signal från det offentliga: kulturen tillhör oss alla. Oavsett klassbakgrund, och oavsett inkomst.