Den långdragna regeringsbildningen har rest frågor. När det nu gått några månader sedan en regering kom på plats och den har hunnit lägga sin vårbudget, kan det vara en poäng att resonera om en del av de frågorna.
För att göra det måste en del saker benas ut. Sverige har ett proportionellt valsystem. Det skiljer vårt land från länder som har majoritetsval, ofta i valkretsar som gäller en ledamot. Den typen av valsystem är sällsynt. Men två välkända länder har det: USA och Storbritannien.
Sverige ska inte jämföras med dem, utan med länder som har valsystem som vårt. Det är nästan alla länder i (västra) Europa. Flera av dem har dock något som inte Sverige har: majoritetsregeringar. Det har de som krav i sin författning eller av praxis. Några sådana länder är Tyskland, Österrike och Finland. De har så kallad positiv parlamentarism.
Sverige har negativ parlamentarism. I den räcker det att en regering tolereras av riksdagen, att inte en majoritet röstar emot en regeringsbildare. De som röstar mot kan vara fler än de som röstar för, bara de inte är en majoritet av totala mandaten i parlamentet.
I länder med positiv parlamentarism, som Finland, kan alla partier regera med varandra. Exempelvis så har motsvarigheten till Vänsterpartiet regerat med alla borgerliga partier. Det är inte lika känsligt som i Sverige vilka partier som regerar med vilka andra.
I Sverige är det sällan andra typer av regeringar än rent socialdemokratiska eller borgerliga bildas. Fortfarande har inte S regerat med något borgerligt parti efter 1957. Och ingen regering med flera borgerliga partier har regerat med något parti till vänster om sig, exempelvis S eller MP, sedan 1945.
Att partier från olika sidor om blockgränsen regerar ihop är känsligare i Sverige än i andra länder. Det framgick också av de utdragna regeringsförhandlingarna. De slutade i januariavtalet och dess 73 punkter mellan S, MP, C och L.
C och L kom inte att ingå i regeringen ihop med S och MP. I nästan alla andra länder skulle antagligen en fyrpartiregering ha bildats med de fyra partierna i den.
I Sverige är det också svårt att utlysa extra val. Det sker därför sällan. Ändringar borde göras så det blir lättare.
Ett alternativ kan vara att om extra val utlyses när en halv mandatperiod gått ställs ordinarie val in. En ny mandatperiod på uppemot sex år kan då erhållas. Och bara kommunal- och regionalval hålls då fyra år gått sedan senaste ordinarie valet.
Har inte en halv mandatperiod gått gäller extra valets period bara de drygt två till 3,5 åren till nästa ordinarie val.
Om det vore vanligare med koalitioner hade nog en regering mellan januariavtalets partier bildats. Efter valet 2014 hade kanske en regering med samma fyra partier också bildats.
Efter valet 2010 kanske alliansregeringen skulle ha utvidgats till en fempartiregering där MP ingick. Och när statsfinanserna sanerades på 90-talet kunde S-regeringens samarbete med C ha skett i form av en regering mellan de två.
Regeringar mellan de partier som samarbetar omfattande om politiken ger väljarna chans till tydligare ansvarsutkrävande.
Sverige är något så ovanligt som ett land där partier hellre träffar avtal och har omfattande samarbeten än sätter sig i samma regering.