En bidragande orsak till de populistiska och högerextrema segrarna i Europa, och i andra delar världen, är att de politiska systemen varit oförmögna att leverera reformer och stabilitet.
Det har dels sitt ursprung i en ökad politisk polarisering, vilket har lett till att den politiska mitten har krympt.
Och om detta bör vi vara tydliga. Alla välfungerande politiska system behöver en politisk mitten i parlamenten för att kunna träffa breda uppgörelser i viktiga frågor. Samarbetet mellan socialdemokratin och centerpartiet under 1900-talet är ett sådant exempel.
Den migrationspolitiska överenskommelsen mellan alliansregeringen och miljöpartiet är en annan. Och det är den typen av stabilitet det nuvarande svenska politiska läget behöver.
Därför är det extra beklämmande att kompromissviljan i Sverige verkar vara så låg. Det är en ofta upprepad spaning att spelteorin i politiken, alltså frågor om vem som bildar regering med vem, tar för mycket utrymme på bekostnad av det politiska sakinnehållet.
Det stämmer kanske till viss del. Det är ju faktiskt en viktig fråga – också för väljarna – hur de politiska partierna ser möjligheter att regera utifrån dagens parlamentariska underlag. Naturligtvis borde inte en sådan diskussion helt dominera samtalet, men det är en viktig fråga att diskutera i offentligheten.
Men en given ståndpunkt i en sådan diskussion - att det finns ett värde i kompromisser – saknas ofta.
Inte allt för sällan tolkas kompromissvilja som ryggradslöshet, att man riskerar kohandla bort viktiga principer för att ett beslut kan få en majoritet i riksdagen bakom sig. Det är ett felaktigt likhetstecken. Kompromisser ska aldrig ingås för kompromissandets skull – men värdet i stabilitet ska inte bortses från. I grunden är det en sådan pragmatisk inställning till politik som gjort Sverige till ett framgångsrikt och modernt land.
Insikten om att alla segrar inte kan vinnas idag, och att det är viktigare med några steg i rätt riktning än att inte röra sig alls, är vad som får de politiska kvarnarna att mala.
Det är inte utan att man tänker på när den borgerliga oppositionen och den rödgröna majoriteten i Region Gotland ställde sig bakom ett gemensamt budgetförslag när det ekonomiska läget i regionen såg dystert ut. Det visade på den grundläggande ansvarskänsla som måste prägla politiken – att det finns något viktigare än att vara oense och att markera.
Betyder detta att alla politiska strider ska kväsas? Naturligtvis inte. Att de politiska partierna representerar olika ideologiska och politiska ståndpunkter, och att det är tydligt, är precis lika viktigt för demokratin.
Men i de stora, generationsövergripande frågorna är det viktigt att få på plats lösningar och reformer som kan sträcka sig längre än bara en mandatperiod fram i tiden.
Att det politiska systemet klarar av att leverera långsiktig förändring som märks av i människors vardag är grundläggande för att samhället ska fungera. Så det här är måhända den tråkigaste uppmaningen inför valåret: upp till kamp för kompromissviljan.