Rätt ofta hör man att det i dagens politiska Gotland kan vara svårt att se konfliktlinjerna mellan parterna. Det är en vanlig uppfattning, men den är inte riktigt helt sann. Det finns stora konfliktlinjer, och just en fråga verkar ha potentialen att både kunna skapa spänningar mellan partierna och väcka stora reaktioner från gotlänningarna: skolorna på landsbygden. Få politiska frågor har en sådan sprängkraft på ön.
I slutet av 2011 presenterade Barn- och Utbildningsförvaltningen ett nytt förslag till skolorganisation på ön. I förslaget stod klart att flertalet skolor på landsbygden skulle läggas ner och eller slås ihop med andra skolor. Bland annat skulle Fårösundsskolans och Solklintsskolan i Slites högstadium slås ihop och placeras i Solklintsskolans nya lokaler.
I efterdyningarna av förslaget formerades ett uppror på ön - ”landsbygdsupproret” - där nästan 3000 gotlänningar demonstrerade i Visby (!) till försvar för skolorna. Till slut reviderades förslaget och alla utom en skola blev kvar i sin nuvarande form. Upproret seglade förbi. Frågan var desarmerad. Skolorna var, åtminstone tillfälligt, räddade.
Men spänningarna i frågan finns fortfarande kvar. 2013, när två lokala moderater, Peter Wennblad och Simon Härenstam, lyfte att det borde göras en översyn av skolorganisationen igen blossade frågan upp på nytt och skapade stor debatt.
Framförallt väcktes en konflikt inom alliansen på ön. ”Undrar vem de tänker sig regera tillsammans med?” skrev Eva Nypelius (C), och slog fast att man till varje pris skulle försvara landsbygdsskolorna.
Skolans uppgift är inte bara att lära ut enligt en läroplan. Skolan har också ett socialt och ett pedagogiskt ansvar för alla barn och ungas utveckling, och ett ansvar att kunna erbjuda så bra utbildning som möjligt. Det har varit svårt att rekrytera specialiserade ämneslärare som kan arbeta heltid till skolorna på landsbygden, vilket givetvis får effekter på utbildningen. Och att det står fullt fungerande skollokaler för att elevunderlaget inte räcker till är inte hållbart i en region med tuff ekonomi.
Lösningen är inte att centralisera alla skolor på ön - långt därifrån. Men vi måste kunna gå till botten med frågan om hur skolorganisationen ska se ut i framtiden.
Ofta lyfts det i sammanhanget att om landsbygdsskolorna lägger ner, så flyttar folk från socknen. Det är en berättigad farhåga, men en inte helt sanningsenlig bild. Enligt Jan Amcoff, som är docent i kulturgeografi och specifikt har forskat på nedläggning av landsbygdsskolor, är den generella trenden att folk bor kvar ändå. Och visst är det så att det är kvaliteten på utbildningen som i första hand är avgörande?
För att kunna ha en levande klandsbygd på ön, och för att kunna göra landsbygden till en attraktiv plats för fler att flytta till, så är det oerhört viktigt att vi kan erbjuda utbildning över hela ön.
Men det perspektivet står inte i motsats till att vilja reda ut hur skolorganisationen ger alla elever bästa möjliga förutsättningar att lära sig. Om svaret på det är att vi behöver slå samman fler skolor - då måste vi se det som en av flera rimliga möjligheter.