Är feministerna för tysta om IS övergrepp mot kvinnor? Det har diskuterats i en debatt som tog sin början i en krönika skriven av Jenny Nordberg i Svenska Dagbladet förra helgen. Hon fick genast mothugg och kritikerna menade att hon dels har fel, dels skuldbelägger feminister för bristande engagemang i en fråga som borde uppröra alla. Kritikerna har rätt till stora delar men det är inte den debatten som är det viktiga här. Det verkligt skrämmande är användningen av kvinnors kroppar som slagfält, en företeelse som pågår år ut och år in, också just nu.
Det är IS brutalitet vi hör mest om för tillfället. Den försvaras dessutom som religiösa påbud. Vittnesmål från jezidiska kvinnor som hållits som slavar av IS har beskrivit en systematisk och välorganiserad handel med kvinnor och barn. Jeziderna, eller yaziderna, är en religiös minoritet i norra Irak och angränsande länder och IS-soldaterna anser sig ha inte bara rätt utan skyldighet att våldföra sig på kvinnor och flickor ner till 11–12-årsåldern medan männen dödas.
Men det här är inget undantag, ingen särskild grymhet hos islamska eller arabiska män. Vi har hört om massvåldtäkter från Kongo, från Darfurprovinsen i Sudan, från Syrien. Japanska arméns användning av hundratusentals kinesiska och koreanska kvinnor under andra världskriget anstränger relationerna mellan länderna än idag. Mellan en kvarts och en halv miljon kvinnor beräknas ha utsatts för sexuellt våld under folkmordet i Rwanda 1994.
Sexuellt våld i krig är inget som bara sker utanför Europa. Mellan 20 000 och 50 000 kvinnor våldtogs under Bosnienkriget. Även under andra världskriget förekom sexuellt våld. Omkring två miljoner tyska kvinnor antas ha våldtagits av sovjetsoldater. (Siffror från artiklar i SvD av Nina Wilén, fil. dr. i statsvetenskap vid Institute of Development Policy and Management i Antwerpen och Svante Lundgren, religionsforskare knuten till Åbo Akademi och Lunds universitet)
Det är en gammal myt att det är soldaternas sexualdrift som slår till när de efter att ha varit åtskilda från fruar och flickvänner möter andra kvinnor. Iakttagelser och vittnesmål ger en annan bild: våldtäkterna som vapen som används avsiktligt, ibland organiserat. Det handlar om att undergräva fiendens moral genom skam, skuld och förnedring. Det handlar om att fienden ska utplånas genom att alla barn som föds är avlade av angriparna. Det handlar i sin mest bestialiska form om att kvinnors fortplantningsförmåga ska skadas och förstöras. Men våldet kan också vara en konsekvens av det anarkistiska tillstånd som ofta följer med krig, där sådant som normalt inte är tillåtet kan göras ostraffat och vanliga regler sätts ur spel.
Det sexuella våldet florerar också i flyktingläger där människor lever i tält och skjul som inte går att låsa, där det är långt till toaletterna och där familjer slagits sönder och kvinnor och flickor inte kan freda sig. Det är en aspekt att ha i minnet i diskussionen om i vilken utsträckning det är bättre att hjälpa människor ”på plats” än att ta emot flyktingar.
Redan före sin tid som FN:s generalsekreterares särskilda sändebud för sexuellt våld i konflikter hade utrikesminister Margot Wallström (S) ett starkt engagemang i den här saken. Det är en del av bakgrunden till den feministiska utrikespolitiken och något vi alla borde protestera mot.