Det får bli ett varv till om kvotering. Jag utvecklar nämligen gärna vad jag menar om Eva Bofrides ledare i saken. Med rubriken ”Slutet för kvoteringsfrågan” och ifrågasättandet av om någon överhuvudtaget vill driva frågan om kvotering framöver är det svårt att inte betrakta den Debatten i sig tycks ju bidra till att det händer saker. texten som en sågning. Annars är just Eva Bofrides en av de röster jag hört från borgerligt håll som visat visst intresse för kvotering som metod för att öka kvinnors deltagande där det fattas viktiga beslut. För nog är väl Gotlänningen att betrakta som en borgerlig ledarsida?
Jag trodde alltså att det intresset för mer jämställd maktfördelning satt lite djupare än att det förvandlades till ”slutet för kvoteringsfrågan” så snart en S-märkt minister konstaterat att en sådan lag måste ha konsekvenser också. En kvoteringsregel utan några som helst sanktioner blir ju bara ord på papper.
Och den som läser min tisdagsledare noga ska finna att jag alls inte har försvarat justitieminister Morgan Johanssons (S) uttalande. Jag skrev att det inte var särskilt smart och rätt orealistiskt.
Däremot försvarade jag hans rätt att, även högt och offentligt, resonera om ett eventuellt lagförslag som - kanske - kan komma ett år fram i tiden. Debatten i sig tycks ju bidra till att det händer saker. Antalet kvinnor i börsbolagens styrelser har i år ökat med flera procentenheter efter att länge i stort sett legat still.
Att lagen ser så som den gör i Norge, där en upplösningsregel finns, är ett konstaterande. Det är vanligt att de nordiska länderna sneglar på varandra i lagstiftningssammanhang eftersom vi har delvis jämförbara samhällsstrukturer och rättssystem. Men som sagt gäller det att hugga där en kan för att få ihop en ledare. Där sitter vi onekligen i samma båt.
Så skäms jag inte ett ögonblick för att föredra en politik för höjda nivåer i socialförsäkringssystemen och ökad bemanning i äldreomsorgen. Det känns betydligt mer angeläget än skattesänkningar som ger mer resurser till män och branschsubventioner som ger få jobb till höga kostnader. På några områden såg jag gärna att regeringen gick längre. Men jag är glad att den visar upp en fördelningsprofil med mer till de som har minst när den nu för första gången kan få igenom egna ekonomiska förslag.
Fler händer i äldreomsorgen bidrar både till ökad trygghet för de äldre och åtminstone någon avlastning till de, mestadels kvinnliga, anhöriga som rycker in när det behövs. Och den som inte ser att det höjda stödet till ensamstående föräldrar är en åtgärd mest riktad till kvinnor väljer nog att blunda.
Sedan är det ingen nyhet att Gotlänningen och Gotlands Folkblad står för varsin syn på överföringar mellan stat och hushåll. Där Eva Bofride skiljer på fulpengar i form av bidrag och finpengar i form av avdrag ser jag helt enkelt pengar. Kronor och ören till hushåll som har lite och därför spenderar i stort sett allt de får in och på så sätt också bidrar till tillväxt och jobb åt andra.
När gamla sanningar om att låga räntor ger högre investeringar inte stämmer längre behöver pengarna ut i omlopp för att ge tillväxt. Och i hushållen med minst marginaler är kvinnorna fler än männen. Att de dessutom ofta handlar hållbart och miljövänligt är ett extra plus.