Gotland är skräpyta, berättades det om i veckan. Kjell A Nordström, som gjort sig ett namn bland annat genom att författa böcker om urbanisering med den tidigare moderata toppstrategen Per Schlingmann, menade att allt väsentligt liv kommer att finnas i storstäderna inom en trettioårsperiod.
Landsbygden kommer att kollapsa ekonomiskt och ungefär 300 städer runt om i världen kommer stå för i princip all ekonomisk aktivitet. Kjell A Nordströms titt i spåkulan fick naturligtvis mycket uppmärksamhet – att kalla stora delar av Sverige för ”skräpyta” är onekligen provokativt. Men framförallt vittnar Nordströms resonemang om den ödesmättade inställning till ekonomisk utveckling som är så vanligt förekommande.
Det är svårbegripligt vad Nordström tror att den framtida produktionen ska utgöras av, utöver den typen av produktion som vanligtvis finns i storstäder. Den mat som serveras, den energi som värmer våra hem, och det timmer som blir den pappersmassa på vilken Nordström kan anteckna sina ekonomiska analyser, produceras huvudsakligen långt utanför Stockholms län. Och det är svårt att spå en framtid där frigående kor betar innanför tullarna i Stockholm.
En stor del av den svenska produktionen sker utanför storstadsområden. Där ligger våra största industrier, vår basnäring, en ansenlig del av vårt kulturliv och våra företag. Bara en sådan sak som att Gotland, denna skräpyta, tillhör de län där nyföretagandet är som starkast. Det är en indikation på att det går att bygga en landsbygd med hopp där många vågar satsa på sina drömmar och samtidigt bidra till att bygga landets välfärd.
Nordström menar att den nuvarande inflyttningstakten till Stockholmsområdet kommer att bibehållas och att landsbygden till slut kommer att utarmas – på människor, kultur, och kapital. Kvar kommer det att vara ”bara träd”, enligt Nordström. Men den ekonomiska utvecklingen är inte ödesbestämd och den är ingen naturlag.
Det står inte skrivet i stjärnorna att inflyttningstakten till storstadsområdena ska ligga på en viss procent, och att en viss andel av BNP ska produceras i Stockholm. Det är vi, medborgarna, som genom våra politiska representanter skapar en sådan utveckling. Och det är genom vår initiativförmåga som vi kan förändra den.
Låt mig ta några exempel. Visby har ett affärsutbud som snarare är anpassat för en stad med 300 000 invånare, berättade Visby Centrums chef Magnus Olsson nyligen.
Under flyktingkrisen visade flera socknar runt om på ön hur snabbt och fantastiskt integrationen kan fungera när vi gör det tillsammans. Genom Uppsala Universitet Campus Gotland har ön fått en universitetsfilial som växer och breddar sig. Närhet till ett universitet är positivt för sysselsättning och hälsa.
Det kommer försörja Gotland med välutbildad arbetskraft, driva fram viktig forskning, och möjliggöra för fler att förverkliga sina livsdrömmar.
Gotland är ett utmärkt exempel på den initiativkraft och idérikedom som finns utanför storstäderna. Men framförallt är det ett lysande exempel på att ingen utveckling är given, och att ryktena om landsbygdens död är kraftigt överdrivna.