Många hade sett fram emot det första mötet mellan ledarna för landets båda stora partier, mellan statsministern och oppositionsledaren. Om onsdagens partiledardebatt kan väl sägas att den lovade gott men att det politiska innehållet var tämligen magert. Tonen mellan Stefan Löfven (S) och Anna Kinberg Batra (M) var hövlig och rollfördelningen klar. De är inte överens om politikens innehåll men det är befriande att nu höra dem och övriga partiledare tala politik i stället för procedurfrågor. Ordväxlingar om fjolårets dramatik lyste dessbättre med sin frånvaro. Envisa frågor från oppositionsledaren om varför regeringen inte lagt fler förslag kunde avfärdas med att det faktiskt är en borgerlig budget som än så länge gäller. Förslagen finns i den budget som röstades bort.
Debattlusten var för all del så stor att det krävdes ideliga påminnelser från talmanspodiet om att hålla tiden. Men trots det är det uppenbart att det krävs en viss startsträcka innan politiken på riktigt börjar handla också om annat än gemensamma fördömanden av Parisattentaten och synpunkter kring ett eventuellt Natomedlemskap. De stora framtidsfrågorna som jobben, skolan och omsorgen fick ingen framträdande roll i den här debatten. Och vart har miljön och klimatfrågorna tagit vägen?
Sverigedemokraterna använde som väntat hela sitt debattutrymme till att tala om invandring, terrorism och integration. Alla övriga frågor nämnde vikarierande partiledaren nästan bara efter frågor från andra partier. Också Göran Hägglund fortsätter driva sin hårdare linje i asylfrågorna. Båda partierna fiskar helt uppenbart efter moderatmedlemmar och -sympatisörer som är missnöjda med partilinjen.
Det var därför befriande att höra Anna Kinberg Batra ta avstånd från förenklade lösningar på såväl terroristhotet som hanteringen av människors rörlighet över Sveriges gränser i övrigt. Vi behöver nog inte vara oroliga för den moderata partiledaren som person i det avseendet. Däremot finns det starka skäl att bekymra sig över tendenser inom hennes parti. Det finns en uppenbar risk att hon tvingas i en riktning hon inte personligen vill. Den förstärks när hennes ställning försvagas av att allt fler nu öppet ifrågasätter partiledningens hantering av den kris som föregick decemberöverenskommelsen.
Fördelen med partiledardebatterna i riksdagen är att alla partier får tid att utveckla sina hjärtefrågor i anförandena. Med rappa replikskiften på det kan vi få en bra bild av det aktuella politiska läget som aldrig uppnås i en stressig debatt i en TV-studio, även om dessa också har sitt berättigande. Men: med fem-sex partier i riksdagen fungerar det bra. Med åtta blir det ohjälpligt för långt. Det måste vara bedrövligt för kristdemokraterna att vänta timme ut och timme in på att få framföra eller höra sitt huvudanförande.
Riksdagen har efter senhöstens turbulens visat att den kan samla sig till sakpolitik igen. Nu vill vi höra mer av den varan framöver. Och ta gärna en fundering på debattformerna i riksdagen.