Gotland är känt för att vara föreningsrikt. Exakt hur många föreningar det finns här vet nog ingen, det finns ju - dessbättre - ingen plikt att anmäla sig någonstans för en vanlig ideell förening. Först om föreningen vill söka stöd för sin verksamhet hamnar den ohjälpligt i register. Och stöd från den offentliga sektorn får långt ifrån alla, i normalfallet får vuxna stå för sina egna fritidsaktiviteter själva. Ganska många föreningar väljer ändå att vara med i det föreningsregister som kultur- och fritidsförvaltningen tillhandahåller. Det är en del av regionens service som inte minst är viktig för nya eller presumtiva inflyttare. För den högt efterlängtade allmänläkare eller kock som funderar på att bosätta sig här kan det vara ett intressant fritidsutbud som slutligen får familjen att acceptera flytten.
Det fanns runt senaste sekelskiftet ett tusental föreningar i kultur- och fritidsförvaltningens föreningskatalog. En snabb titt i dagens register på nätet visar att antalet nu närmar sig hälften av det.
Det kan ha olika förklaringar. En är att alla inte kommit ihåg eller brytt sig om att anmäla sig. En annan att stora delar av föreningssverige har genomgått en strukturomvandling där många småföreningar har blivit färre stora. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att antalet aktiva minskat även om det ofta är så.
Den utvecklingen ser vi också på Gotland. Mer än tio IOGT-föreningar på ön har blivit två för att ta ett exempel i högen.
När Dagens Nyheter skrev om föreningslivets nedgång i helgen utgick de från ett föräldrakooperativ. Det är en ekonomisk verksamhet av ett helt annat slag än en bastuförening eller en bridgeklubb. Men tendensen finns där. Föreningar har svårt att hålla medlemsantalet och valberedningar letar med ljus och lykta efter personer som vill ta på sig kassörsuppdrag eller hålla i ordförandeklubban.
Samtidigt uppstår hela tiden nya konstellationer. Människor är inte oengagerade, ett upprop på Facebook kan på kort tid samla stora skaror för en gemensam sak. I DN-artikeln beskrivs hur Röda korset fått fler månadsgivare och scouterna har lättare att få medhjälpare till läger än till den löpande verksamheten.
Forskare har visat att ideellt arbete är ungefär lika vanligt nu som för mer än 20 år sedan. Och det handlade om mer än hälften av befolkningen 2014.
Ibland är det bara ordet ”förening” som känns fel. Då blir beteckningen kanske nätverk eller aktionsgrupp i stället.
Som den amerikanske statsvetaren Robert Putnam visat skiljer sig det ideella engagemanget åt på olika platser. Han kallar föreningsengagemang en del av det sociala kapital som bidrar till ett samhälles framgång, även ekonomiskt. I det avseendet bör alltså Gotland ligga bra till även om vi tappar föreningsengagemang också här. Vi är fortfarande ett av landets mest föreningstäta områden.
Det är dags att börja marknadsföra det gotländska föreningslivet som en tillgång, en del av bilden av Gotland som gör oss lite annorlunda. Dessutom är det förbaskat trevligt att göra saker tillsammans.