Plötsligt, en måndag i november: vit rök från Helgeandsholmen! Talmannen kommer att föreslå Ulf Kristersson (M) som statsminister, och låta riksdagens kammare ta ställning till förslaget. Det är bra att processen rör sig framåt, även om det är höljt i dunkel om någon statsministerkandidat kan vinna riksdagens tolerans. Det allra troligaste är att Kristersson faller i omröstningen, eftersom att Liberalerna tydligt deklarerat att man kommer att rösta nej och Centerpartiet gjort antydningar i samma håll. Då finns en majoritet mot Kristersson i en första omröstning. Rimligtvis återgår talmannen till någon form av samtal, i gruppform eller enskilt, med partiledarna och lämnar ett nytt förslag till riksdagen direkt påföljande det. Det troliga är att det då är Stefan Löfven (S) som får pröva sina vingar i voteringsapparaten. Har han förutsättningar att klara omröstningen? Det vet vi ännu inte.
Klart och tydligt är att ingen kommer att få sitt favoritalternativ. Frågan nu handlar om vem som fortast lär sig att leva med det. Göran Persson (S) sade någon gång efter valet 2002, när en journalist frågade honom om han var nöjd med samarbetet med Vänsterpartiet eller kunde tänka sig ett mittensamarbete, att ”om man inte får den man älskar, får man älska den man får”. Det är en devis som grupparbetena på talmanskontoret skulle kunna ta sin utgångspunkt i. Ingen kommer att frias till av sin största kärlek – nu handlar det om resonemangsäktenskap för att bevara integriteten i det politiska systemet. Och då får man kanske lära sig älska den man får.
Svårast politiska utsikter i den här situationen är det ändå för Centerpartiet. På flera sätt har de lyckats måla in sig i ett politiskt hörn med absoluta ultimatum riktade åt det ena och det andra hållet. Hur man än navigerar ur den här situationen kommer man att göra någon av sina stora väljargrupper besvikna. De allmänborgerliga kommer ha svårt att svälja att Centerpartiet skulle släppa fram, eller sitta i, en S-ledd regering. De socialliberala väljarna skulle ha svårt att förlåta att Centerpartiet möjliggör en Kristersson-regering med stöd av SD. Så det är lätt att förstå deras våndor. Särskilt eftersom Centerpartiet hela tiden haft en långsiktig plan att etablera sig som det största borgerliga partiet, inom några mandatperioder, och vara den dominerande borgerliga politiska kraften. Det kan fortfarande vara inom räckhåll, men den här regeringsbildningen kommer att vara formativ för Centerpartiets chanser att uppnå sitt överordnade mål.
Det är möjligt att det finns potential för Centerpartiet att växa på Moderaternas bekostnad. Framförallt borde Liberalerna och Centern fundera på att damma av planerna om en partisammanslagning. Liberalerna är i dagsläget försvinnande små, och svensk liberalism skulle säkerligen gynnas av att vara samlad under ett politiskt och organisatoriskt paraply. Det skulle vara en intressant politisk motvikt till den starka konservatism som just nu präglar svensk borgerlighet.