En opinionsundersökning som släpptes nyligen gjorde gällande att väljarstödet för Socialdemokraterna har börjat svikta på landsbygden. Det är illavarslande.
Låt oss vara tydliga – Socialdemokraternas problem idag har i allra högsta grad att göra med att stödet eroderat bland kärnväljarna. Bruksorterna, pensionärerna, och arbetare i LO-kollektivet har i de senaste valen röstat på partiet i avsevärt lägre utsträckning än tidigare. Att reparera den skadan är inte bara ett taktiskt politiskt spel – det är fullständigt nödvändigt för att det överhuvudtaget ska finnas ett socialdemokratiskt parti.
För att nå dessa grupper har allt fler politiker börjat tala om ”oro”. Det har snabbt seglat upp som ett centralt begrepp i den politiska debatten. Det har naturligtvis många konsekvenser, men i klartext betyder det en sak: striden om mittenväljarna i storstädernas kranskommuner är avblåst. Den som under 2000-talet präglat den svenska inrikespolitiska debatten.
Den som gjorde Fredrik Reinfeldt (M) till statsminister. Den som flyttade centrum i den ekonomisk-politiska debatten högerut. Den konflikt som socialdemokraterna hade svårt att läsa och begripa. Kanske är det därför man famlat efter ett fungerande politiskt budskap under så lång tid. Men med vilken verktygslåda ska man ta sig an det nya politiska landskap som nu stundar?
”Trygghet i en ny tid” är parollen inför Socialdemokraternas partikongress senare i vår.
Så låt oss tala om trygghet. Låt oss tala om hur unga och utrikesfödda oftare än andra fastnar i visstidsanställningar med otrygga villkor. Låt oss tala om hur resursbristen och personalbristen sliter ut vårdpersonal och patienter. Låt oss tala om hur skrala pensioner tvingar många pensionärer att leva på absolut existensminimum. Det är de verkliga otrygghetsproblemen i Sverige. Och hur det i sin tur får följdeffekter som social oro, misstro, och växande sociala klyftor. Så tar den verkliga otryggheten sig uttryck. Men den kan aldrig åtgärdas om vi inte riktar oss till grundorsakerna.
Detta är varför vi människor, i tider av otrygghet, riskerar att hänfalla åt den starke mannen som politisk ledare. Se på USA. Se på Turkiet. Men det är inga samhällsbyggen som håller. Politiska projekt vars enda drivkraft är en underblåst oroskänsla kommer förr eller senare att kollapsa. De länder som i under 1900-talet lyckades hålla de auktoritära ledarna borta från den politiska makten, var de som angrep otryggheten i grunden – genom offentliga investeringar i välfärdsbygge och en politik som gjorde skillnad i människors vardag. Men framförallt för att de kunde ingjuta hopp om framtiden – om att nästa generation kan få det lite bättre.
Och precis som oro inte kan uppstå utan otrygghet som rot, kan inte heller framtidshopp finnas utan en politik som faktiskt garanterar bättre livsvillkor för alla människor i vårt land. Att bygga ett politiskt projekt kring trygghet och hopp om framtiden låter kanske enkelt - men i verkligheten är det en riktigt radikal idé.