Nu har det hänt igen. En barnmorska har stämt ett landsting för att hon inte fått arbete på grund av sin religiösa övertygelse. Den här gången är det landstinget i Sörmland som sagt nej till en utbildad barnmorska eftersom hon inte vill utföra aborter. Livet börjar vid befruktningen, säger hon och vill därför inte vara med om att en graviditet avbryts.
Det är inte första gången det händer. Landstinget i Jönköping har anmälts på liknande sätt och är indragna i en process som ännu inte är avgjord.
Samvetsfrihet brukar det kallas när vårdpersonal åberopar sin tro för att inte delta i vissa delar av arbetet. Abortvård ingår i barnmorskeyrket även för den som bara arbetar på förlossningsavdelning.
Lagstadgad samvetsfrihet finns i många länder och både FN och Europarådet har resolutioner om saken. Det fungerar inte illa överallt men på många håll har personalens rätt inskränkt patientens.
Abortmotståndare, bland annat i vissa delstater i USA, har piskat upp en opinion som gör att kvinnor kan ha svårt att få tillgång till abortvård även om de har den lagliga rätten. Sjukvårdspersonal väljer bort abortvård för att slippa konfronteras med hot, förstörelse och till och med våld.
Förra hösten kunde Sveriges Radio rapportera att 75 procent av Italiens läkare vägrar utföra aborter och att aborträtten därmed i praktiken inskränkts.
Svensk sjuksköterskeförening har sagt nej till samvetsklausul och barnmorskeförbundets etiska råd uttalade förra året att ”Den som av samvetsskäl inte kan tänka sig att delta i abortvård ska inte utbilda sig till barnmorska.”
Om barnmorskan som inte fick jobbet i Sörmland inte drabbades av sina samvetsbetänkligheter en bra bit in i utbildningen måste frågan ställas varför hon valt just den yrkesbana hon gjort. Den svenska abortlagstiftningen är mer än fyrtio år gammal. Ingen som har det minsta intresse av sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter kan vara okunnig om att abort är tillåtet.
Den som först valt, och sedan genomgått, en barnmorskeutbildning kan inte ha undgått att veta att preventivmedelsrådgivning och aborter är en del av yrket.
En utbildad barnmorska har en gedigen medicinsk kompetens och vården skriker efter utbildad personal. Det kan inte vara några problem för den här kvinnan att försörja sig någonstans inom vårdområdet. Så varför skulle ett ekonomiskt ansträngt landsting – det är alla – betala henne skadestånd?
Det står var och en fritt att tycka vad hen vill om aborter. Det är fullt tillåtet att driva opinion mot vår nuvarande lagstiftning i denna som i andra frågor. Men det är ingen mänsklig rätt att inneha ett visst arbete.
Om personlig tro får vara skäl att avstå från arbetsuppgifter, var går gränsen? Ska en lärare slippa undervisa om Big bang eller Förintelsen för att det går emot hens tro? Ska en domare kunna avstå från rättegångar om hedersmord med religiösa motiv?
Det här är en dörr vi bör hålla stängd.