I morgon stannar de folkpartistiska ledamöterna kvar i riksdagshuset. Där tar de emot de tillresande ombuden för några dagars landsmöte. Även från platser där partiet saknar riksdagsrepresentation, som Gotland och hela norra Sverige (vilket här betyder allt norr om Uppsala), kommer deltagare till mötet. Nästan alla partier kongressar i år och ingen har kunnat klaga på brist på aktuell politik att debattera. Fast nog har det blivit en viss förskjutning av fokus från innehåll till form efter det knepiga valresultatet.
Socialdemokraterna var först ut i skiftet maj-juni. Miljöpartiet följde några veckor senare. Trots regeringsinnehavet blev de kongresserna inte de uppsluppna tillställningar som kunde väntas av två partier som äntligen nått fram till målet. Utan egen majoritet och med motståndarlagets budget försökte partierna göra det bästa av situationen, med varierade resultat. Statsråden var frustrerade över att inte få sätta igång och jobba och det märktes. Decemberöverenskommelsen räddade situationen hjälpligt men cementerade samtidigt den blockpolitik som åtminstone S-ordföranden helst vill komma ifrån.
Centerns stämma i september blev en västanfläkt i jämförelse med de stormar som föregick stämman för två år sedan. Blåsvädret verkar numera vara lokaliserat till riksdagsgruppen i stället. Så lite verkar partivännerna tro på sina argument i flyktingfrågan att de helt enkelt stängt av en ledamot från att delta i partigruppens diskussioner. Jag som trodde att centerpartister var duktiga på det där med mötes- och debatteknik. Uteslutningsmetoden känns onekligen mer sverigedemokratisk.
Kristdemokraterna skrällde för sin del rejält när de röstade bort Decemberöverenskommelsen och därmed göt olja på de upprörda vågorna inför Moderaternas stämma strax efter. Nu slapp Anna Kinberg Batra den fajten.
Att KD:s partiledare inte verkade särskilt angelägen om att få igenom partistyrelsens förslag som innebar motsatsen kan tyda på att hon värdesätter en stund i rampljuset högre än stabilitet i den ekonomiska politiken.
Men nu är det alltså Folkpartiets tur. Den utlovade förnyelsen ser inte ut att bli så omfattande. Högersvängen är inte ny och de som, åtminstone delvis, drar åt annat håll kommer inte fram. Partiledaren har visat sig vara segare än många trodde för ett år sedan.
I brist på annat nytt lanseras nu ett namnbyte. Ordet ”liberalerna” som tillkom 1990 har knappast slagit igenom och tappas oftast bort både i dagligt tal och i förkortningen. De enda som protesterar mot att partiet blir Liberalerna är Centern som numera känner sig ännu liberalare. Historiskt sett har FP onekligen försprång men vem vet, C kanske tar upp striden och blir De verkliga liberalerna.
SD har sitt landsmöte kvar men blir allt mindre intressant i takt med att de konsekvent missar chanserna till att få igenom sådant de gick till val på, som lägre pensionärsskatt, högre a-kassa och nej till klipp i välfärdsbranschen.
Under allt detta kongressande har svenska folket suttit tämligen still i båten. Det sker inget dramatiskt i väljarkårens åsikter och valresultatet känns inte alltför avlägset. Stämmor är för de närmast berörda. Väljarna vill se politik.