Hade Sverige likt Danmark haft en småpartispärr på två procent hade Liberalerna, utan oro för att åka ur riksdagen, kunnat lägga sig längst till vänster i borgerligheten, på mitten på vänsterhögerskalan.
Det hade inneburit L som socialliberalt på riktigt och som förordade en omfattande social välfärd, finansierad med en skattenivå mätt i andel av bnp på minst dagens nivå.
Ja, en procentenhet eller två mer i skattekvot, så kallat skattetryck med högervokabulär, hade kunnat motiveras om försvaret och polisen behöver mer resurser, utöver välfärdens vård, skola, omsorg och annat för den sociala tryggheten.
Den cancersjuka lärare, som Liberalerna talade om då Moderaterna runt valet 2006 ville skära ned i sjukförsäkringen, och andra som råkar ut för långvarig sjukdom hade kunnat känna sig trygga med att inte sättas under press från tidsgränser.
För hade Sverige haft en tvåprocentsspärr, eller tre procent som gällde till riksdagens andra kammare fram till valet 1968, hade Liberalerna ganska riskfritt för att hamna utanför riksdagen kunnat välja den lediga plats som finns på vänsterhögerskalan. Den är i mitten.
Nu finns inget parti där. Men det finns en hel del väljare i politikens mitt. I mitten hade L kunnat börja om som fyraprocentsparti och låta högerflygeln lämna partiet.
Och mittpunkten förflyttar sig. På 1970-talet, och på 60- och 80-talen, låg den mer till vänster än i dag. På senare tid ligger mittpunkten mer till höger. Ett verkligt socialliberalt Liberalerna skulle kunna lägga sig exakt i mitten och ändå vara borgerligt, ja vänsterborgerligt.
Den princip om ersättning i relation till inkomstbortfall, i socialförsäkringar, som Liberalerna länge stått för är en socialliberal vänsterborgerlig linje. Den principen har Liberalerna gemensam med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.
De andra fyra borgerliga partierna ligger till höger. Centerpartiet är nyliberalt. Marknadsliberalism och valfrihet på marknader genomsyrar partiets samhällssyn. Att göra marknad av det som varit offentlig sektor är Centerpartiets mission, samt upprätthålla det som gjorts om efter marknadsprincipen.
Moderaterna, och Kristdemokraterna, är på samma våglängd gällande det. De har även andra profilfrågor som gör att de finns till höger.
Sverigedemokraterna talar väl om vård, sjukvård och välfärd, likt Kristdemokraterna ibland. Men de har en ekonomisk politik och skattepolitik som är högerliggande. Budgetdebatter där SD:s ekonomiskpolitiska talesperson Oscar Sjöstedt deltar ger en bild av högerliggande SD.
C, M, KD och SD: fyra partier till höger. Det är inget utrymme för L där. Andra partier har tagit alla positioner. Bara den vänsterborgerliga är ledig. Det var den Bengt Westerberg hade under sin partiledartid.
En rad borgerliga debattörer hoppas att L under en ny partiledare, enligt dem förhoppningsvis Nyamko Sabuni, ska lägga sig till höger och överge januariavtalet. Och sedan ingå i högerblocket, det Jimmie Åkesson kallar konservativa blocket: M, KD och SD.
De fyra partierna skulle ha 173 mandat. Med den centerpartist som ville ha Ulf Kristersson som statsminister blir det 174. Januariavtalets S, MP och C, samt V, skulle också ha 174.
Emma Carlsson Löfdahl, före detta L och nu vilde, skulle bli vågmästare.