Talman Andreas Norlén har utsett Annie Lööf (C) som sonderingsperson. Men utan att försöka bilda en regering. Att en talman utser en sonderare utan att den behöver bli regeringsbildare har hänt förr, med Ola Ullsten efter valet 1979.
Han var då sittande statsminister, men partiledare för det minsta partiet av tre i den gruppering som fått majoritet i riksdagen (om än bara med ett mandat).
Ullsten blev tolererad som regeringsbildare i en omröstning 1978 sedan den då två år gamla majoritetsregeringen bestående av tre borgerliga partiet avgått, på frågan om kärnkraften.
S, och C, som var 43- och 24-procentspartier, lade ned sina röster (tolerera) för Liberalernas (Folkpartiets) ledare Ola Ullsten som regeringsbildare trots att hans parti bara hade 11 procent.
Orsaken var flera. Främsta var att det var mindre än ett år kvar till ordinarie val, som inte kan ersättas av ett nyval. Och därmed tyckte man att det var onödigt att hålla ett extra val.
För S tillkom möjligheten att träffa uppgörelse med L/FP om den tidens centrala fråga, kärnkraften.
S såg också en möjlighet att splittra borgerliga blocket och kanske få till ett samarbete, eller regering, med L/FP av samma slag som då fanns mellan socialdemokrater och liberaler i (Väst-)Tyskland.
De partier som röstade emot borgaren Ullsten i statsministeromröstningen var dels borgerliga Moderaterna, då ett 15-procentsparti, dels Vänsterpartiet Kommunisterna på fem procent.
Alla processer för att få till en ny regering under enkammarriksdagens 48 år har gått snabbare än det vi nu ser. Det har varit minst tio processer och regeringsbildningar.
Men det kan medges att dagens läge är väldigt annorlunda och låst. Ofta har det varit tydliga valutslag eller grupperingar med majoritet i riksdagen. De har ofta varit ett block med hälften för sin sida. Eller så har en majoritet tolererat regeringen.
Ofta har det varit en regering med antingen majoritet, eller majoritet om stöd- eller samarbetsparti(er) räknats in. Det är en sådan majoritet som inte går att uppbåda nu.
I alla fall två allianspartier vill inte ha Sverigedemokraterna, SD, som ett parti som stöder dem. Detta eftersom de inte gillar SDs politik och tycker SD får för stort inflytande på en regering med allianspartier.
En majoritet kan då inte erhållas på högersidan för att regera, bara för sådant som att avsätta en S+MP-regering och för att välja en borgerlig talman.
En majoritet måste sökas på vänstersidan ihop med det som kallas mitten. Om mitten är C och L kan en regering, likt Ullstens, inte bestå av bara de partierna, eller även MP. Den blir för liten, på 14 till 19 procent av mandaten.
Det räcker inte med att S skulle tolerera den (C, L och MP), likt S gjorde med Ullsten 1978. Även ett av V eller M måste göra det. SD är emot kan man ta för givet.
En liten mittenregering kan i längden inte regera. Dess förslag riskerar att röstas ned för ofta före valet 2022.
För att få en handlingskraftig regering med tillräckligt många mandat måste S vara med i den, ensamma eller ihop med ett eller flera andra partier.
C, och L, står inför valet att acceptera en sådan, av S och Stefan Löfven ledd, regering eller att vara emot likt SD, M och KD och därmed föra Sverige närmare ett extra val.