På tisdagen genomfördes i riksdagen den obligatoriska omröstningen om statsminister, som finns sedan förra valet. I den kom Stefan Löfvens regering, med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, att röstas bort.
Röstsiffrorna blev 204 nej till regeringen och 142 ja. Ingen avstod av de 346 av 349 ledamöter som var på plats.
De fyra allianspartierna och Sverigedemokraterna röstade nej. Regeringspartierna och Vänsterpartiet, som haft ett budgetsamarbete med regeringen, röstade ja.
Budgetsamarbetet var ett krav, från talmannen och Moderaterna, vid regeringsbildningen 2014. Talmannen krävde då att regeringsbildaren Löfven skulle få igenom sin budget. För det behövdes ett samarbete med V så att de tre rödgröna partierna, och stödet för deras budget, blev större än de fyra allianspartierna.
M krävde det också 2014, eftersom M ville tvinga ihop de rödgröna partierna i ett block. Detta med baktanken att det skulle underlätta för allianspartierna att utmåla Löfvens regering och budgetunderlag som vänsterliggande, långt från politikens mitt.
De två block som finns gällande svensk politik är alliansens och de tre rödgröna partierna. De tre rödgröna partierna har de gångna fyra åren varit ett block gällande budget. Och det är utifrån dessa block regeringar har bildats.
Det block som är större får igenom sin budget. Det mindre blocket av de två kan inte få igenom sin budget på egen hand. Det behöver aktivt röstestöd i riksdagen från annat parti.
Allt det här har alla partier och deras ledare varit medvetna om. Det är därför C och L och deras ledare före valet sagt att de inte kommer att sätta sig i en regering om allianspartierna blir mindre än de tre rödgröna partierna i riksdagen. Det är det som blivit valutgång.
Om C och L ska hålla sina vallöften ska de därför inte sätta sig i en alliansregering. De har ju inte stöd för sin budget och inte stöd i andra frågor heller.
I en omröstning mellan ett budgetalternativ från det rödgröna blocket och en eventuell alliansregering så förlorar alliansregeringen omröstningen om SD lägger ned sina röster. SD (eller något annat parti) måste rösta för en alliansregerings budget.
Så var det inte under den andra mandatperioden med Reinfeldtregeringen 2010-14, då allianspartierna var större än de rödgröna partierna.
En regering med bara M och KD skulle bli för liten och svag och ha samma problem som en alliansregering, även om den har budgetsamarbete med C och L. Också här krävs aktivt röstestöd från SD om budgeten och andra frågor.
Nu leder Stefan Löfven en övergångsregering. Talmannen hör nu med partiledarna vem de anser ska bilda ny regering och hur.
De borgerliga partierna kan bara bilda regeringar som blir beroende av SD. Om C och L sätter sig i en regering ledd av Ulf Kristersson (M) bryter de sina vallöften.
Bäst förutsättningar att regera landet har Stefan Löfven (S), ledare för det största partiet och från det största blocket, i en regering som träffar uppgörelser över blockgränsen.
I andra länder hade det varit rimligt att Löfven blir statsminister (igen). Hans parti är större än nästan alla andra premiärministrars parti.
Ett parti, som S med 29 procent av mandaten i parlamentet, vore en logisk regeringsbildare i andra länder och borde vara det även i Sverige.