Onsdagen den 7/6 besökte jag Säveskolans aula för att se på föreställningen ”LÅT OSS LEVA, precis som vi är”. Jag visste inte så mycket om föreställningen mer än det jag läst mig till på sociala media och regionens hemsida.
Där kunde man läsa följande: ”Föreställningen är ett resultat av kulturskolans integrationsprojekt MÖTET som riktat sig till ungdomar”
Projektet har fungerat som ett forum för att fånga upp kulturintresserade nyanlända och gotländska ungdomar som inte hittat in i föreningslivet.
En eftermiddag i veckan har ungdomarna träffats på kulturskolan tillsammans med tre pedagoger för ett gemensamt skapande. Ungdomarnas respektive berättelser har fått utgöra grunden för texter, musik och dans som mynnat ut i föreställningen.”
Det jag fick uppleva var så mycket bättre än det jag hade förväntat mig. Ungdomarna har gjort ett fantastiskt arbete med de olika konstformerna som ingår i föreställningen.
Teater, musik, dans, akrobatik och poesi blandas på ett bra sätt. De berättelser som spelas upp är både gripande och välregisserade. Visst märker man av att ungdomarna är oerfarna skådespelare, men det försämrar inte upplevelsen utan ger istället en mer verklig känsla genom hela föreställningen.
Projektet, som måste ha varit en fantastisk upplevelse för alla medverkande, är ett mycket bra exempel på ett lyckat integrationsprojekt. Genom att ungdomarna fått dela med sig av sina erfarenheter, tankar och drömmar har alla medverkande fått en större förståelse för varandra.
Just förståelse, eller snarare brist på förståelse, är den största boven till det hat och hot som drabbar personer som avviker från samhällets normer.
Det kan vara Hbtq-personer, personer med invandrarbakgrund, personer med annorlunda tro eller personer som av annan anledning avviker från de normer vi sitter fast i. När vi skapar mötesplatser där olika personer från utsatta grupper kan träffas skapar vi också en större förståelse för de olika personernas situation.
Det kan vara vilka grupper som helst, men i föreställningen togs en del problem upp som behöver diskuteras. Hur kommer man ut med sin sexuella läggning när den avviker från normen? Hur kan vi på ett öppet sätt prata om psykiska sjukdomar? Vad är mobbing och hur kan vi ge våra barn och ungdomar verktyg att både se och motverka mobbing? Hur kan vi få ett samhälle som låter oss leva precis som vi är?
Föreställningen tog också upp den verklighet som våra nyanlända från bland annat Afghanistan lever i. Den osäkerhet som asylprocessen medför.
Ska jag få mitt uppehållstillstånd? Kommer jag tvingas åka till Afghanistan, ett land som officiellt är mitt hemland, men där jag kanske aldrig satt min fot? Är landet säkert? Vem kommer ta hand om mig? Hur kommer mitt liv att bli?
Föreställningen avslutas positivt och slutscenerna ger en fin bild av en ljusnande framtid och hur livet kan förändra sig. Den hopplöshet man kan för stunden kan känna som ung, är inte ovanlig, men framtiden bär alla möjligheter i sin famn.
Om framtiden känns oviss är den ändå det enda vi har och om vi tillsammans tar ansvar för den och låter alla leva, precis som de är, blir det så mycket bättre.
PS. Jag vill passa på att tacka alla inblandade för en mycket trevlig föreställning som gav upphov till många olika känslor och tankar.