Så gick hon till sist, Anna Kinberg Batra, och ett och ett halvt års partiledarsaga blev all. Mitt under brinnande moderatkris har jag osökt börjat läsa gamla artiklar från hösten 2011 och vintern 2012. Då var det Socialdemokraternas huvud som låg i giljotinen.
Så jag vill ge mina djupaste sympatier till mina moderata vänner. Det låter kanske tomt – men jag är allvarlig. Det här är en fruktansvärd process för ett parti att gå igenom. Tro mig – jag var aktiv socialdemokrat under den tid då vi bytte partiledare två gånger på elva månader.
Under omtumlande former avgick Håkan Juholt i slutet av januari 2012, efter tio månaders ordförandeskap och sex månaders drev. Det socialdemokratiska partiet var efter svidande valnederlag 2006 och 2010 djupt skakat.
Efter att ha vinkat adjö till tre partiledare – Persson, Sahlin och Juholt - i rask takt var det inte många som vågade hoppas på en socialdemokratisk regering någonsin igen. Konflikterna i partiet växte, snabbt och brett. De tenderar ju att göra det när utsikterna är som allra mest hopplösa.
Aldrig har jag lärt känna mitt parti så väl som under de år som de interna stridigheterna rasade som värst. En lärdom står stark från den tiden: ingen rök utan eld.
För att det ska vara politiskt möjligt för ledande partiföreträdare att offentligt chikanera sin partiledare måste den interna kulturen ha försurats under ganska lång tid. Ingen strid blir så brutal som när den sker i de egna leden. Inga knivhugg går så djupt som de från partikamraterna.
Och det tog väldigt, väldigt lång tid för Socialdemokraterna att ta sig ur den kvicksand som var de interna stridigheterna under decennieskiftet. Det krävdes två partiledares uppgång och fall för att partiet skulle ta sig samman och upphöra med inbördeskriget. Under den tiden föll opinionssiffrorna för partiet till historiskt låga nivåer. Vissa dagar kunde man – halvt på skämt, halvt på allvar – fråga varandra om det skulle finnas något parti kvar till valrörelsen 2014.
”Det här partiet är på väg att gå under”, dundrade en socialdemokratisk debattör i ett debattprogram, under krisens topp. Och så kändes det faktiskt.
Men bevisligen finns det ju det socialdemokratiska partiet kvar. Så enkelt blir man inte av med en gammal folkrörelse. Men man hinner ha sönder ganska mycket innan det vänder.
Med risk för att låta som en självhjälpsföreläsare: kanske är det så att ett parti verkligen måste nå sin botten för att kunna resa sig igen? Kanske är det först då det är omöjligt att få ett totalt mandat för att samla partiet?
Ett gott exempel på detta är Fredrik Reinfeldts tillträde 2003. Moderaterna hade förlorat två val i rad, och valet 2002 var en sådan stjärnsmäll att många förutspådde partiets undergång. Resten är historia.
Men ska Moderaterna kunna kämpa sig tillbaka till hygglig stabilitet måste man se bortom de veckovisa opinionsundersökningar som står som spön i backen, och istället utarbeta en robust politisk strategi att förhålla sig till. Och vara snälla mot varandra.