Under 1960-talet nästan halverades Moderaterna från 20 procent 1958 till 11,5 procent 1970. Sedan gick det uppåt under Gösta Bohman som partiledare. När han avgick 1981 låg M över 20 procent.
Sedan dess har det varit största borgerliga parti. Andra borgerliga partier har blivit större i opinionsmätningar, men inte i val.
I valet 2002 fick M med Bo Lundgren som partiledare 15,3 procent. Det var sämsta resultatet sedan 1973. 2003 efterträddes Lundgren av Fredrik Reinfeldt.
Han lade om partiets politik åt mitten. Skattesänkningarna ändrades från att främst omfatta rika och högavlönade till att i hög grad gälla de som har jobb och medelhög lön i så kallade jobbskatteavdrag.
Inför valet 2006 lanserades Alliansen. Udden var riktad mot de regerande Socialdemokraterna. Alliansen lyckades i valet 2006 få majoritet i riksdagen och genomförde sitt program.
Reinfeldts regering omvaldes 2010 och M fick med 30,1 procent sitt högsta väljarstöd på 90 år. Men alliansregeringen förlorade sin majoritet. Fram till valet 2014 genomfördes få förslag.
I det val Reinfeldtregeringen förlorade, 2014, fick M 23,3 procent. Det var 6,8 procentenheter lägre än 2010. Men historiskt var det ett bra resultat för M.
Anna Kinberg Batra efterträdde Reinfeldt, i knappt tre år. Hennes sista månader som partiledare fick M runt 16 procent i mätningarna.
Det är värt att påminna om. När Sveriges radio på onsdagen publicerade sin sammanställning av mätningar, Svensk väljaropinion, noterade M 17,2 procent. M lett av Ulf Kristersson är nu nere på Kinberg Batras låga nivå.
Likt för Kinberg Batra 2017 är Sverigedemokraterna ett par procentenheter större än M, på 19,3 procent. 2017 var det Centerpartiet personifierat av Annie Lööf som gick bra, med mellan 11 och 13 procent i mätningarna. Nu är det Kristdemokraterna, personifierat av Ebba Busch Thor som går bra, med 8,6 procent.
På 70-, 80- och 90-talen hette det att Moderaterna var bra på att opponera på de regerande Socialdemokraterna. Frågan är om det är så nu. Expressens politikskribent Torbjörn Nilsson reste frågan härom veckan. Han undrade om Kristersson, som var så nära att bli statsminister, är motiverad för att nöta på i minst 3,5 år opponerande mot S-ledda regeringen.
På 70-, 80- och 90-talen var opposition normen för en moderatledare. Att hamna i regeringsställning var undantag. Efter alliansregeringens åtta år och att ha varit nära att hamna i regeringsställning igen, efter fjolårets val, är oppositionslunken kanske något som M ser som borde vara undantag. Att inte regera ses nog i M som tråkigt och segt.
Dessutom finns partier, pigga med goda opinionssiffror, som konkurrerar om att opponera från höger mot S-leda regeringen: Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. På Bohmans och Adelsohns tid var moderatledaren ensam som S-statsministerns dominerande kritiker från höger.
På DN-debatt på onsdagen hade Ulf Kristersson och en till från M ett inlägg om migrationspolitiken. Partiet bjuder in S till en överenskommelse om åtstramning på det området.
Om Kristersson och M vill slå in en kil mellan S och övriga partier i januariavtalet är oklart. M signalerar samtidigt otydlighet i att partiet vill samarbeta på vissa områden med statsministerns parti, som M i övrigt opponerar mot.