Eva Bofride ser inga övervägande fördelar i om Sverige slutar vara arvrike. Det gör jag. Framförallt är det naturligtvis den demokratiska synpunkten att ingen ska kunna ärva ett offentligt ämbete. Den som har en ledande post ska kunna ställas till svars och avsättas. Kungen har väl ingen makt, säger många. Han vill inte ens ha det, säger andra, till skillnad mot makthungriga politiker. Nej, kungen behöver inte hålla valtal eller debattera i TV för att söka sin position, han har den redan. Och det utan att behöva yppa vad han egentligen vill. Kungens makt är inte formell, han och hans familj påverkar genom sitt sätt att vara och aldrig ifrågasättas. Som sedvänjan att överlämna bruden, som numera tillämpas vid kungliga bröllop. Som sedvänjan att överlämna bruden, som numera tillämpas vid kungliga bröllop. I stället för att gå till sin vigsel som en av två självständiga individer tillsammans blev till och med Sveriges blivande regent framledd och överlämnad till sin blivande man. Hur många brudpar som följer den otidsenliga sedvänjan vet inte jag men nog har det haft en normerande påverkan.
Och visst har det skymtat åsikter i monarkens tal vid riksdagens öppnande. De tenderade ett tag att bli allt längre trots att uppgiften är rent ceremoniell, det politiska innehållet ska framföras av den statsminister som utsetts på grundval av svenska folkets åsikt i val.
Hade kungen fått bestämma hade Sverige inte haft en kvinnlig tronföljare. Han ville att Carl Philip skulle förbli kronprins. Kungen borde tacka de politiker som drev igenom ändringen så att det uppenbarligen mest lämpade av hans barn nu har uppdraget. Så lotteriartat är det när ämbetet tilldelas den som råkar vara född först oavsett all annan lämplig- eller olämplighet.
Visst kan kungen som Eva Bofride skriver avsäga sig tronen om han känner sig obekväm med att vara troende kristen enligt den rena evangeliska läran, förklarad i Augsburgiska bekännelsen och Uppsala mötes beslut av år 1593. (Jodå, precis så preciserad är bestämmelsen.) Men medge att det rimmar riktigt illa med varje form av religionsfrihet. Dessutom kan kungen inte straffas för brott, om nu inte ateism eller buddism ska kallas för brott för väljer han något sådant ska han avsättas. Det är ett antal grundläggande krav på vår demokrati som åsidosätts i och med monarkin.
Det är en vanlig missuppfattning att en ärftlig monarki måste ersättas med ett valt presidentämbete. En statschef bör finnas men kan mycket väl utses av riksdagen ungefär på samma sätt som med landets näst högsta ämbete, talmannen. Det måste inte heller vara kopplat till partier, riksdagen väljer bland annat justitieombudsman utan sådan koppling.
En lämplig första innehavare av ämbetet kunde kanske Victoria Bernadotte vara om hon är intresserad. I annat fall lär vi få ge henne ett rejält avgångsvederlag. Hon har trots allt utbildat sig till uppgiften om än på vår bekostnad.
Den ekonomiska vinsten skulle vara förhållandevis liten men inte obetydlig. Det är skillnad på att avlöna en person, kanske även en partner, och en hel familj. Ett av de kungliga slotten skulle vara en lämplig tjänstebostad. Övriga slott som inte är privatägda måste ändå underhållas och kunde förutom vissa representationslokaler användas av exempelvis trångbodda muséer eller till myndighetslokaler.