Det är åtta år sedan nu. År 2007 kom Isabella Lövins bok ”Tyst hav” med underrubriken ”Jakten på den sista matfisken”. Boken, som hon fick stora journalistpriset i berättarklassen för, väckte mig men framförallt många många andra till insikt om vad som håller på att ske med världshaven. Eller rättare vad vi håller på att göra med världshaven. För det är i hög grad mänsklig verksamhet som ligger bakom utvecklingen. Och med världshaven påverkas alla stora och mindre havsvikar och inhav där Östersjön är en av de mest hotade.
Isabella Lövin är idag miljöpartist och biståndsminister i Stefan Löfvens regering. Däremellan har hon hunnit med en period i Europaparlamentet där hon kunde använda sin kunskap i fiskeriutskottet.
I går presenterade Världsnaturfonden en global kartläggning av havens marina arter. Rapporten ”Living Blue Planet Report” som blev ämnet för ett dystert inslag i SR:s morgonnyheter visar att nästan 50 procent av populationerna inom de över 1 200 undersökta arterna har försvunnit sedan 1970. Tänk tanken att utvecklingen fortsätter i samma takt femtio år till.
Orsakerna är flera. Klimatförändringar, övergödning, undervattensutvinning av olja, gas och andra råvaror spelar in men givetvis också utfiskning och olämpliga fångstmetoder.
Visst har det vidtagits åtgärder. Ett, av flera förekommande, mått på utfiskningen kallas MSY - Maximum Sustainable Yield eller maximalt hållbart uttag. Det är omdiskuterat var gränserna för acceptabelt fiske bör ligga. Eftersom det alltid blir bifångster och andra faktorer än fiske påverkar bestånden finns det starka skäl för att fiskeuttaget ska ligga under MSY. Det är bland annat en fråga som varit het när torsk-, strömmings- och skarpsillkvoterna för Östersjön diskuterats. I våras tog EU-parlamentet ställning för en sådan marginal inom Östersjöfisket. Kvoterna ska alltså hålla sig till 80 procent av MSY. Förvaltningsplanen för Östersjön är den första i sitt slag och bildar modell för flera.
Vi har vant oss vid att fisken är en resurs som självklart finns där att använda så mycket vi kan. Tillgången på vissa arter växlar naturligt och vid höga nivåer har fisket kunnat vara stort utan att det skadat bestånden.
Så är det inte längre. Det vi nu har åstadkommit är en rubbad balans. Precis som på land har människan påverkat så mycket att vi inte längre kan räkna med någon orörd havsmiljö. Fisk och vattenväxter odlas i allt större utsträckning och lär bli viktigare i takt med att de frilevande arterna minskar.
”I dagsläget vet vi inte riktigt vilka effekter fisket har på havsmiljön” konstaterar EU-kommissionen lakoniskt om den gemensamma fiskeripolitik som gäller från 2014. Det gäller i särskilt hög grad de djuphavsfiskar som inte kunnat fångas tidigare men som fiskenäringen med nya metoder kan fånga idag. Enligt Joakim Hjelm, chef för havsfiskelaboratoriet vid Statens lantbruksuniversitet, har djuphavsfisk sämre förmåga till återhämtning. Men egentligen har ingen någon koll på de fiskbestånden.
Fisket som näring kan komma att skadas av förvaltningsplaner med hållbara kvoter. Skadorna av uteblivna åtgärder kan bli mycket större än så.