När moderaterna blickar ut över resterna av det tidigare statsbärande partiet är det lätt att sympatisera med den vånda de känner. Men att väljarstödet viker och att den politiska dagordningen glider moderaterna ur händerna - ja, för det har de bara sig själva att skylla. Marschen högerut, bort från den mitten där det gick att effektivt samla väljarstöd, har inte gett utväxling i annat än domedagssiffror. Med drygt ett år kvar till valet saknar moderaterna självförtroende, agenda, och politisk kompass. I ett läge där sittande regering haft svårt att få stora reformer genom riksdagen, och det politiska läget minst sagt varit skakigt, borde det vara en enkel match för en samlad opposition att bräda regeringen. Men de opinionsrusningar som Annie Lööf gör kan knappt täcka upp för moderaternas ras, KD:s bottensiffror, och liberalernas blygsamma ökningar.
Moderaternas strategiomläggning i början av året blottlade den djupa sprickan mellan liberaler och konservativa i den svenska högern - den allians som Reinfeldt lyckades samla under gemensam flagg. Efter Anna Kinberg Batras (ödesdigra) besked i januari, att moderaterna skulle börja sondera terräng hos SD i riksdagens utskott, är det otydligt vad som faktiskt förändrats. Annat än moderaternas väljarstöd, vill säga.
Beskedet har tolkats och omtolkats så många gånger att det knappt längre kan göras begripligt. Med facit i hand går inte annat än att konstatera att moderaternas strategiomläggning var en av de senaste årens största politisk-strategiska blunder.
Hur ser samarbetet mellan SD och M ut? Hur kan det potentiellt se ut efter valet? Om allt detta är vi fortfarande ovetande. På sverigdemokraternas dag menade partiets gruppledare i riksdagen, Mattias Karlsson, att SD och M har ”djuplodande och återkommande” samtal i utskotten och mellan ledande tjänstemän. Detta förnekades snabbt av moderaternas gruppledare Jessica Polfjärd. Men faktum kvarstår.
Varför ska detta tröskas igen, är det säkert en vaken läsare som undrar. Har inte detta avhandlats i alla oändlighet? Jo, förvisso. Men moderaternas relation till sverigedemokraterna är viktig av större skäl än Kinberg Batras möjligheter att bli statsminister. När konservativa partier tar armkrok med ytterhögern får det, allt som oftast, katastrofala effekter.
Moderaternas näsbränna kan bli en viktig läxa, inte bara för partier i Sverige utan för mittenhögerns systerpartier i Europa. Att försöka konkurrera om väljare med extremhögern leder till en starkare extremhöger.
Extremhögern är en politisk kraft som vill destabilisera demokratin och paralysera det politiska systemet. Det är en rörelse som hänger sig åt att sabotera och förhindra alla former av politiska framsteg. Vill vi ha bevis på det behöver vi inte titta långt ut i Europa. Flera ledande sverigedemokrater har hållit Ungern som en attraktiv samhällsmodell, rent av en föregångare för hur man vill modellera Sverige. SD:s åsiktsfränder i Ungern har underminerat den parlamentariska demokratin och rättsstaten, och kraftigt kringskurit den fria pressen. Det borde få varje demokrat att rysa ända in i märgen.