Nu när det är halt så blir jag emellanåt fotgängare på Visbys gångvägar och då med livet som insats. Jag skrev om det förra vintern och nu återupprepar sig den stora bristen på sand där jag halkar mig fram. Vissa dagar känns det som att det är ren tur att man kommer fram oskadd. Samtidigt så ser man de drivor av sand eller grus som ligger längs med Visbys vägar.
Bilarna som måste ha godkända vinterdäck och som ska framföras utifrån rådande väglag prioriteras framför oskyddade gång- och cykeltrafikanter. Den senaste veckan har det även kommit klagomål på att den sand eller grus som till slut hamnar på cykelbanorna orsaker skador på cyklarnas däck. Ytterligare bevis för att de oskyddade trafikanterna inte prioriteras.
Det är fler än jag som har uppmärksammat halkeländet. I ett medborgarförslag till regionen skriver en gotlänning: ”Grusning av vägar inom tätbebyggt område med 50 km/timme slopas helt utom på speciellt utsatta avsnitt. Grusning skall istället satsas på gång- och cykelbanor och andra offentliga platser.”
Jag kan inte göra annat än att hålla med. Om det måste prioriteras var halkbekämpningen ska ske först och det valet är mellan skyddade och oskyddade trafikanter, så blir min prioritering och mitt val tydligt till fördel för de oskyddade.
Det skulle dessutom vara en samhällsekonomiskt klok prioritering. Människor som skadas genom halkolyckor är en stor kostnad för samhället. Jag hittar en siffra på nätet som jag inte kan svära på är sann, men där påstås det att ett lårbensbrott kostar 150 000 kronor. Då är inte rehabilitering eller andra kringkostnader medräknade. Siffran är dessutom från 2013.
2015 hade DN en artikel om halkolyckor där de redogjorde för att över 25 000 personer årligen skadas så pass allvarligt, på grund av halkan, att de måste söka akutvård. Förutom de kostnader som samhället drabbas av får vi inte glömma det personliga lidandet.
Bilar som får plåtskador är däremot, rent krasst, ett smörjmedel för samhällsekonomin. De genererar jobb. Allt ifrån eventuella bärgningsbolag, via försäkringsbolaget, vidare till bilverkstäder och reservdelstillverkare. Vid de låga hastigheter som det blir tal om på de osandade vägarna inom tätbebyggt område blir det heller inga större personskador vid eventuella krockar. Detta till skillnad från de skador som oskyddade trafikanter ådrar sig.
Förutom allt positivt jag redan redogjort för skulle miljön i Visby också få sig ett ordentligt lyft. Jag tänker på allt damm som halkbekämpning på bilvägarna alstrar. Damm som får luften i Visby att var bland landets sämsta.
Nu får vi se vad som händer med medborgarförslaget. Det är tekniska nämnden som kommer få ta hand om förslaget och behandla det på sedvanligt sätt. Jag kommer med stort intresse att följa utgången av förslaget, men jag är tveksam till om tekniska nämnden kommer att se på det på samma sätt som jag och förslagsställaren.
Men man skall inte kasta yxan i sjön, som ordstävet lyder, utan hoppas på en framtid på Visbys gång- och cykelvägar där man kan ta sig fram utan livet som insats.