Jag gillar hösten. För min del får den gärna dra ut på tiden och snön hålla sig borta ett tag till. Så är det ju lätt att tycka och det är kanske lite okänsligt så här på lördagen att påminna om att milda höstar kan vara ett tecken på ett större problem än dagens flyktingströmmar och brist på riktig riksdagsmajoritet.
– Det var ju en hård vinter för bara några år sedan, det går bara lite upp och ner, invänder någon. Sanningen är att vi inte kan dra några som helst långsiktiga slutsatser av vädret vare sig idag, i förra veckan eller i fjol. Klimat är det långsiktiga väderläget och det krävs långa mätserier för att kunna konstatera förändringar. Förra århundradet ökade genomsnittstemperaturen med ungefär 0,7 grader. Nu bedöms risken stor att det kan handla om fyra grader eller mer under 2000-talet.
SMHI har nyligen uppdaterat sina analyser av vad en högre temperatur i landet kan medföra. De talar för Gotlands del om sommartida värmeböljor och kraftigt ökad nederbörd under höst och vinter. Snön kan bli sällsynt och översvämningar runt Gothemsån och andra åar vanliga.
Det här kan få allvarligare följder än vi tänker oss, även om det kanske dröjer till fram emot 2050 innan det blir kraftigare effekter. Det handlar inte bara om konkursande vintersportanläggningar på Sydsvenska höglandet och fästingar i fjälltrakterna.
När öknarna brer ut sig och kusttrakter svämmar över är det inte bara ett problem för de som bor närmast. När de börjar flytta på sig för att hemtrakten blivit obeboelig måste de ta vägen någonstans. Våra efterkommande kan få se folkomflyttningar som gör de nuvarande flyktingströmmarna till rännilar.
Global uppvärmning blev ett allmänt begrepp på 1990-talet. FN antog 1992 sin klimatkonvention och sedan dess hålls årliga konferenser med de deltagande staterna, närmare 200 stycken. Vid mötet i Kyoto 1997 antogs bindande klimatregler, i Cancún 2010 fastställdes målet att den genomsnittliga temperaturökningen skulle hållas under två grader. Det går för långsamt.
Den 30 november startar årets möte, denna gång i Paris. Då är meningen att ett nytt bindande protokoll ska antas och det utarbetas nu i olika förmöten. Ett sådant sker nästa vecka när EU ska lägga fast en gemensam ståndpunkt bland annat när det gäller klimatbistånd, alltså vad den rikare delen av världen ska bidra med för att den fattigare ska kunna ha en både rimlig och klimatvänlig utveckling. I går diskuterades frågan i EU-nämnden.
Sverige vill att EU ska tala klarspråk om vad de fattiga länderna kan förvänta sig men det är ingen självklar ståndpunkt i den kretsen.
– U-länderna misstror i-länderna som ofta lovat runt och hållit tunt, sa Jan Cedergren till DN i veckan. Han är svensk representant i den klimatfond som bara fått en tiondel av de 100 miljarder dollar som utlovades för sex år sedan.
Sveriges, EU:s och världens politiker får inte tappa bort den här frågan i alla dagsaktualiteter. Men politik räcker inte. Näringslivet har betydligt mer att vinna på att medverka än att motverka klimatåtgärder. och vi har alla ett ansvar att stå bakom, kräva och agera, innan det blir för sent.