Den senaste tiden har avkedsbreven till Moderaterna duggat tätt. På kultursidor och ledarsidor gör allehanda moderater sorti och redogör för skälen till sitt avsked. I början av sommaren skrev Moa Berglöf, tidigare talskrivare åt Fredrik Reinfeldt, en vida uppmärksammad ledarartikel i Sydsvenskan. ”Det är vi som är partibytarna”, var den rubricerad. Även om Berglöf aldrig skrev det explicit var det hennes skifte från moderat till centerpartist som avsågs. Senast i raden är Thomas Engström och Jens Liljefors. Den förstnämnde sade tack och adjö, den sistnämnde proklamerade att Moderaterna saknar själ.
Jag såg i våras några, både till höger och vänster, som gjorde gällande att Kinberg Batra var Moderaternas Håkan Juholt. Det stämmer inte riktigt.
Låt oss börja i likheterna, för att sedan bena ut skillnaderna. Båda ledde partier som nyligen förlorat ett allmänt val och befann sig mitt i krisens förvirring. Båda valdes snabbt och på förhållandevis otydliga mandat. Båda har behandlats illa partikamrater, både genom anonyma kommentarer till medierna och genom öppna påhopp. Men den huvudsakliga skillnaden är att Kinberg Batras kris är politisk. Det var inte Juholts. Inte på samma sätt.
Socialdemokratin genomgick, och genomgår fortfarande, en politisk kris under 2000-talet. Men katastrofsiffrorna under Juholteran berodde snarare på handfallet ledarskap och partiledarens personliga kriser. Hyresaffärer, piruetter i Libyenfrågan, och en katastrofalt ihopsnickrad budgetmotion var de huvudsakliga skälen till varför Juholts partiledarskap var kantat av svårigheter.
Kinberg Batras, och Moderaternas, kris beror snarare på rent politiska felavväganden. De taktiska misstagen av Moderaternas partiledningen har varit många de gångna åren. För det andra har man förutsatt att Alliansens politiska äktenskap är urstarkt och bestående. För det andra har man i ren ängslighet beslutat sig för att ändra förhållningssätt till Sverigedemokraterna och därigenom öppna för olika former av samarbete med partiet. Det har, uppenbarligen, inte mottagits särskilt väl av väljarkåren. Centerpartiets opinionssiffror har svällt i takt med att Moderaternas har sjunkit ihop som sufflé.
Därför var det särskilt bekymrande när Anna Kinberg Batra i våras, när avgångskrav ställdes runt om i partiet, menade att hon skulle arbeta med att bli bättre i sina mediala framträdanden. Det är ju inte det som är problemet. Kinberg Batra är en mycket kompetent politiker som misslyckats med att hålla ihop ett stort och spretigt parti. Ingen medieträning i världen kan avhjälpa den ideologiska krisen i borgerligheten.
Moderaternas framgång under 2000-talet låg i att kunna balansera partiets mer liberala element med den konservativa kärnan. Det öppnade upp partiet för väljare partiets egen högerkant, till den breda mitten. Moderaternas misslyckande på 2010-talet är att man stängt portarna mot den politiska mitten. Högerut finns inte många väljare att slåss om när kampen ska tas med Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna. När tre ska dela på en redan begränsad kaka finns det inte tillräckligt mycket för att alla ska bli mätta.