En av blockpolitikens konsekvenser är att riksdagen kan fatta beslut som en majoritet av ledamöterna är emot. Det händer mer sällan i lokalpolitiken där det inte finns en regering med starka drivkrafter att hålla ihop hela mandatperioden.
På riksplanet har Folkpartiet liberalerna hållit sig i skinnet under Alliansens regeringstid och inte drivit sitt motstånd mot vårdnadsbidraget. Detta trots att partiets ståndpunkt är väl känd. Kristdemokraterna fick sin profilfråga och folkpartisterna bedömde det som ett pris värt att betala för att ingå i regeringen. Vårdnadsbidraget utnyttjas inte av särskilt många och har inte några stora effekter på samhällsekonomin.
I ideologiskt avseende blev skadan möjligen större än Jan Björklund med flera trodde. Som symbolfråga har vårdnadsbidraget bidragit till att många inte känt igen det folkparti som länge hade hög svansföring i jämställdhetsdebatten.
Ett antal FP-anhängare kan antas ha haft svårt att försvara ett bidrag som inte bara leder till negativa effekter för jämställdheten utan dessutom går stick i stäv med den så omhuldade arbetslinjen. Med 5,4 procent i senaste valresultat borde partiet inte ha råd att tappa en enda symbolfråga.
Och att motargumenten sitter har vi kunnat konstatera den senaste tiden när Jan Björklund motiverat varför hans parti nu återgår till sin tidigare position.
Regeringen som behöver hitta sätt att visa handlingskraft trots att den administrerar en borgerlig budget tar givetvis chansen att få igenom sin vilja i den här frågan. Majoriteten bör vara säkerställd när regeringstrycket på Björklund är borta. Allianspartierna kommer å sin sida att försöka genomdriva en ändring i skollagen som gör att skolan kan få innehålla ”enstaka konfessionella inslag”.
Det lär de lyckas med eftersom det passar bra ihop med Sverigedemokraternas upphöjande av de svårdefinierbara ”svenska ” värdena.
Debatten har huvudsakligen handlat om skolavslutningar i kyrkor med eller utan prästerlig medverkan. Undervisning om olika religioner och bakgrunden till olika högtider hör givetvis hemma i skolan; det är inte vad striden gäller.
Vilken vinsten skulle vara med lagändringen verkar oklart. Att sjunga ”Den blomstertid” har inte mött något hinder med nuvarande regler heller. Är det gränsdragningsproblem som ställt till det försvinner de knappast för att gränsen förskjuts. Vad får prästen säga, hur många psalmverser krävs för att passera begreppet ”enstaka” och går det an med en diskret välsignelse?
Vi kan nog leva med den här lagändringen även om den framstår som onödig och går emot hela idén om att skolan ska stå fri från religion.
Om nu hela den borgerliga oppositionen finner att det inte kan överlåtas åt skolorna att hantera frågan om terminsavslutningar måste riksdagen förstås rösta om saken. Och ytterligare några folkpartister lär tappa tron på sitt en gång så frihetliga parti. Själv har jag aldrig förstått varför avslutningar inte kan hållas i skolan.
Det finns andra inslag i skollagstiftningen som är betydligt värre. Friskolor får ha andra regler som helt bygger på att de är konfessionella och alltså öppet religiösa. Det bör snarast ändras.