Strax innan sommaren meddelade alliansen att man kan komma att rikta misstroendevotum mot finansministern och infrastrukturministern om regeringen går vidare med förslag om bland annat flygskatt, lägre brytpunkt för statlig skatt, och nya regler för fåmansbolag.
Nu låter källor inom Liberalerna meddela att hotet kvarstår mot den nyutnämnde infrastrukturministern Tomas Eneroth - om han lägger fram förslaget om flygskatt.
Det är så att man baxnar. För detta handlar ju egentligen inte om sakpolitik. Hade det handlat om sakpolitiken hade alliansen kunnat samla sig bakom en gemensam budget, rösta på den i riksdagen, och antagligen se den vinna majoritet tillsammans med Sverigedemokraterna. Då kan man stryka alla de skatteförslag man inte är överrens med regeringen om - och dessutom genom den ordning som sakpolitik ska beslutas.
Istället riktar man misstroendeförklaringar mot enskilda statsråd, detta till trots att regeringen kollektivt fattar beslut om att lägga fram propositioner till riksdagen. Skulle regeringen lämna ett förslag om flygskatt eller nya 3:12-regler i budgeten i höst har alltså alla statsråd i regeringen ställt sig bakom det. Då blir det obegripligt att fälla Eneroth, men inte fälla regeringen.
Den här ledarsidan har varit kritisk till hur alliansen har använt misstroendevotum som verktyg mot tre statsråd innan man har granskat regeringens hantering av Transportstyrelsen i KU. Men alliansens invändningar mot Ygeman, Johansson, och Hultqvist handlar ju i grund och botten om hur de har utövat sina uppdrag. Att förklara misstroende mot statsråd för att de lägger fram en budget med den politik på vilken de gick till val – det är fruktansvärt märkligt.
Det här är en ny typ av obstruktionism så vi inte sett tidigare i svensk politik. För rimligen måste ju skillnader i åsikt kunna existera i det politiska Sverige, och rimligen måste en minoritetsregering kunna regera.
Annars återstår det ju för majoriteten att fälla regeringen och bilda en ny regering. Det finns i dagsläget ingenting som hindrar Anna Kinberg Batra från att promenera till talmannens kansli med en begäran om misstroendevotum mot statsministern, som hon vet att Sverigedemokraterna kommer att rösta för, och sedan ersätta Stefan Löfven som statsminister. Det som hindrar henne från att göra det är att hon inte lyckas samla oppositionen kring hur de ska regera, om SD ska kunna användas som passivt stöd eller inte. Eller så är det helt enkelt viljan. Man försöker bara skramla ihop en svag och splittrad borgerlig opposition genom att fälla statsråd. Det är att så draksådd.
”Det är inte oppositionens uppgift att göra livet enkelt för regeringen”, brukar det låta. Det är helt riktigt. En opposition ska på alla sätt fullfölja sin uppgift - att opponera mot regeringen och dess politik. Men att använda misstroendevotumet för att man är oenig med regeringens politik, utan att samtidigt lägga gemensamma förslag i riksdagens kammare, är inte att opponera. Det är att obstruera. Och det är en ordning vi tidigare inte haft i svensk politisk kultur.