För några år sedan i en kommun någonstans i Småland hamnade en chef i medialt fokus. Orsaken var att ett äldre gift par ansågs dåligt behandlade.
En av makarna hade varit boende på ett av kommunens äldreboende medan den andra bott kvar hemma. Nu hade det blivit dags även för den hemmaboende att flytta till ett äldreboende, men fick inte flytta in till sin livskamrat.
Historian blev riksnyheter och den ansvariga chefen hamnade milt sagt i blåsväder och hela kommunen hamnade i en negativ medial storm. Chefen som hade sekretess att ta hänsyn till kunde som mest säga ”inga kommentarer”.
Men när historian började nystas upp, när paret och deras anhöriga började förklara närmare vad som hänt, fick historian en vändning. Det boendet en av dem bodde på hade bara enkelrum och där var det direkt olämpligt för dem bägge att bo i samma rum.
De hade däremot blivit erbjudna, att bo på det boendet, men i separata rum, vilket de inte ville. Då hade de istället erbjudits ett gemensamt boende på en annan ort, inte allt för långt bort från deras gamla hem. I slutändan blev det en lyckad lösning, men den ansvariga chefen som följde sekretesslagen fick en jobbig tid och kommunen fick negativ publicitet.
När fackförbund vill få en arbetsgivare att teckna kollektivavtal får vi samma skeva bild. Fackförbunden håller stenhårt på att förhandlingen ska skötas vid förhandlingsbordet. Därför är det extremt svårt att få deras detaljerade syn på vad som föranleder deras krav.
Det som brukar synas är övergripande, om kollektivavtalens roll för den Svenska modellen, och att de anställda ska ha schysta villkor. Men ytterst sällan kommer det fram vilka villkor som fackförbundet inte anser uppfylla deras krav på schysta villkor. Orsaken till detta är rätt självklar. Fackförbunden vill ha en bra kontakt med arbetsgivaren även efter att konflikten avslutats, vilket försvåras om man offentligt kastat skit på varandra.
I de fall som blir mediala har arbetsgivaren sällan samma syn på att hålla förhandlingarna från media. Fackförbunden får klä skott för att de väljer att vara schysta mot arbetsgivaren och inte offentliggöra de oschysta villkoren.
När personer blir av med sina uppdrag brukar det bli samma snedbelastning av uppgifter. Det kan vara personer som blir uppsagd från sina arbeten under buller och bång. Den uppsagda känner sig orättvist behandlad och går ut offentligt med det. Nu för tiden sker det oftast via sociala medier. Sen nappar något vanligt media och karusellen är igång.
Arbetsgivaren sitter fast i samma rävsax som i historierna ovan. De kan inte kommentera det enskilda ärendet annat än generellt. Den uppsagda får mer eller mindre stå oemotsagd och arbetsgivaren ses som boven i dramat. Arbetsgivaren som bara är schyst mot den före detta anställda och inte lämnar ut den egentliga orsaken till att den skiljs från anställningen. En orsak som skulle kunna gör att den före detta anställda får svårt att få nya jobb.
Detta är tre exempel som visar på att allt har minst två sidor och att bägge sidorna inte alltid kan eller vill offentligöra all fakta. I alla fall inte under den tid som händelsen är medialt aktuell.