Går det att framkalla tårar? Ja, förmodligen finns det skådespelare, och kanske andra också, som lyckas med det. Men jag skulle tro att det är svårt.
Det går att hålla tårar tillbaka till en viss gräns. Vi är olika därvidlag, själv hör jag till de riktigt usla när det gäller just den färdigheten. Ge mig ett knippe julsånger i en dramatiskt upplyst ruin, ett gripande öde i en film som inte ens behöver vara bra eller ett Luciatåg på valfritt dagis och tårarna strömmar.
Sveriges vice statsminister, som redan innan dess var i medialt blåsväder, uppvisade både bruten röst och blanka ögon på en presskonferens förra tisdagen. Sedan dess har hennes gråtmildhet analyserats i mestadels beska ordalag i allsköns medier.
Åsa Romson (MP) har kallats oprofessionell och svag. Det har talats om krokodiltårar som inte är trovärdiga. Hon har kallats hycklare och uppmanats avgå. Det är intressant att hon samtidigt kritiserats för att låstas vara mer berörd än hon egentligen är och för att hon inte kunnat kontrollera sina känslor.
Det är svårt att inte göra kopplingen till ett förakt för svaghet. För vad är det annars fråga om när tårar blir skamligt.
”Skam bör möjligen de känna som applåderar när åtstramningar drabbar samhällets mest utsatta. ”skrev Peter Wolodarski i en läsvärd krönika i söndagens DN.
Det är lätt gjort att koppla till kön också. Kvinnor gråter mer än män, det verkar de flesta som undersökt saken vara ense om. Men statsministern är inte så annorlunda. När Filip Hammars och Fredrik Wikingssons film ”Trevligt folk”, som för övrigt handlar om ett integrationsprojekt, visades i riksdagen i våras fångades Stefan Löfvens tårar på bild.
Och en japansk lokalpolitiker, Ryutaro Nonomura, blev härom året världskänd genom att gråtande försvara sig mot anklagelser om fusk med reseräkningar. Åsa Romsons tårar framstår i jämförelse som mycket modesta.
Förra veckans flyktingbeslut har framställts som särskilt svårt och smärtsamt för Miljöpartiet. Men beslutet har vållat stor vånda även hos stora grupper inom Socialdemokraterna. Sidoorganisationerna som av tradition brukar ha högre ambitioner för asylmottagande protesterar i olika former. S-medlemmar har både skämts och lämnat partiet och besvikelsen är stor även bland många som tycker att ett beslut var nödvändigt.
För åtgärderna är svårsmälta. Tillfälliga uppehållstillstånd ökar otryggheten, minskar drivkrafterna till integration och språkinlärning och tvingar migrationsverket att behandla samma ärende flera gånger. Mindre anhöriginvandring riskerar att både driva ut fler kvinnor och flickor på farliga resor och att ytterligare förstärka könsobalansen i flyktinginvandringen.
Inslagen av ordning och reda och att vi måste ha någon koll på vilka som kommer hit är mer begripliga.
Förra veckan fördes här på ledarsidorna i GT en intressant debatt om villkoren för politiker och politiska partier. Den diskussionen har fler ingångar men en av dem är vilka förväntningar, spelregler och förhållningssätt som gäller för dem som fattar beslut om våra gemensamma angelägenheter.
Om villkoren blir sådana att ingen får visa när det är nästan outhärdligt svårt får vi makthavare som vi känner mer fruktan för än tillit till.