Filmpolitiken är het just nu. Kulturministern Alice Bah Kuhnke (MP) har deklarerat att regeringen inte kommer att förnya filmavtalet som därmed går i graven på nyårsafton 2016/17. Avtalet har drygt 50 år på nacken och har haft en avgörande betydelse för svensk filmproduktion. Nu ska det ersättas av en statlig filmpolitik, något som välkomnas av vissa (till exempel Teaterförbundet och Folkets Bio) och kritiseras av andra (bland annat Moderaterna och Folkets Hus och Parker).
I förslaget ingår att momsen höjs och biografavgiften tas bort. På kulturdepartementet finns beräkningar som visar att ett biljettpris, som nu ligger runt hundralappen, efter förändringen höjs med en femma, kanske lite mer. Å andra sidan har priset ökat med 70 procent de senaste 20 åren så nuvarande system har inte lyckats hålla nere kostnaden särskilt väl. I slutänden är det biograferna som sätter priserna och film konsumeras idag på så många andra sätt än när filmavtalet skapades.
Vad det blir av den nya statliga filmpolitiken återstår att se. Frågan får inte dras i långbänk för filmproduktion är en mycket långsiktig historia och finansieringen är ännu viktigare än på många andra kulturområden. Det har inte minst gotländska filmarbetare av olika slag fått lära sig genom åren.
Det har gjorts hundratal filmer på ön, korta och långa, spelfilm och dokumentärer. Den gotländska filmproduktionen har haft sina uppgångar och åkt på ett och annat bakslag. Men den har utan tvekan dragit pengar till ön.
Envisa aktörer har hållit liv i produktionen, ibland försörjt sig på annat, jobbat på fastlandet några år, kommit igen. Människor har flyttat till Gotland på grund av filmen, gotlänningar har skapat kontakter och förkovrat sig.
Film på Gotland, Kustateljén i Fårösund och Gotlands filmfond är delar i ett nätverk med kopplingar till Stockholm-Mälardalens regionala produktionscentrum, till Östersjöns författar- och översättarcentrum, till den nystartade Crimetime-festivalen…
Det här är grund för tillväxt. Filmproduktion handlar inte bara om skådespeleri och regi. Det handlar om elledningar och scenbyggen, om ekonomiadministration och bullar till kaffet, om taxiresor och övernattningar.
Och det ger upphov till det som brukar kallas fotspårsturism. Man vill se miljöerna i verkligheten, följa hjältarna - eller skurkarna - i spåren. Att miljoner tyskar ser de hittills 26 episoderna om Maria Wern, och de ännu kommande, kan betyda mycket för en turistnäring på bettet.
Och över alltihop svävar Ingmar Bergmans ande. Många kan vittna om hur den mannen är mer känd utomlands och hans rykte bidrar tveklöst till Fårös dragningskraft.
Bergmancentret i den gamla skolan utsågs tidigare i år till ett av de fyra första ”Treasures of European film culture”, ett slags filmiskt världsarv. Bara det kommer att ge besökare. Att inte ta tillvara den postuma gåvan från mästerregissören vore väl bra dumt.
Region Gotland har vågat hålla liv i en filmsatsning på Gotland. Med hänsyn till förutsättningarna får den betraktas som rimlig. Det kan komma att visa sig vara en nyckelroll i strävan efter tillväxt och framtidens jobb på Gotland.