I slutet av förra året brakade förhandlingarna om storregionerna samman. Hade förslaget som regeringen lade fram trätt i kraft hade antalet län och landsting minskat till sex stycken.
Det hade varit en efterlängtad reform. Den omfattande ekonomiska krisen i landstingen, som verkar ha lindrats marginellt förra året men fortfarande är allvarlig, hade varit närmare en lösning med nya regioner.
Man ska inte gråta över spilld politisk mjölk. Däremot är det nyttigt att fundera över hur vi ska lösa de politiska frågor som det verkar vara svårt att ro i hamn. Hur landstingens gränser ska dras är inte sexigt. Det är inte frågan som är grunden till en valseger – eller ett valfiasko, för den delen.
Det tillhör den kader av administrativa frågor som är svåra att urskilja ur en grå massa, svåra att samla väljarnas känslor kring, och svåra att inordna i ett större politiskt sammanhang. Men det är i grunden avgörande för hur välfärden – och i förlängningen hela vårt samhälle – ska kunna fungera.
Att tro att vi ska kunna komma åt de strukturella problemen i välfärden utan att angripa indelningen av landstingen är att lura sig själv. Det är som den lilla skara människor som tror att vi kan stoppa klimathotet utan att ändra vårt sätt att leva – kul tanke, men fullkomligt orealistisk.
Därför är det också särskilt viktigt att de här frågorna får diskuteras, ges utrymme, och att våra folkvalda politiker har modet att föra en civiliserad diskussion om samhällets ödesfrågor.
Färre regioner skulle leda till demokratiska problem hävdade några. Avstånden till de politiska beslutsfattarna skulle bli för långt och de politiska enheterna för stora. Det är en viktig invändning. Men det är också ett demokratiskt problem att landstingen inte kan fungera ekonomiskt och därigenom inte klara av att leverera den välfärd medborgarna har rätt till. Landsting över hela Sverige – från Stockholm till Västernorrland - dignar under trycket av ett organisationssätt som sedan länge upphört att fungera.
Det är i sig ett demokratiskt problem. Och att underskatta dess kraft och omfattning är att göra sig själv en otjänst.
Att förhandlingarna om regionerna bröt samman efter att de borgerliga partierna lämnat förhandlingsbordet är riktigt sorgligt, för det här är inte ett problem som går att runda eller bortse från. Det kommer vara ohyggligt närvarande för alla som försöker åstadkomma förändring i välfärden. Men det kommer också, så länge det är olöst, att vara en tvångströja på en välfärd som är i desperat behov av att omvandlas.
Ibland kan problemen i det svenska välfärdssystemet verka tunga och nästan omöjliga att komma åt. Men det bästa sättet att äta en elefant är att börja med en liten bit, och sedan fortsätta en bit i taget tills hela elefanten är uppäten.
Den första lilla biten att börja med i det här fallet är att uppriktigt och ärligt medge att en ny regionkarta i Sverige inte bara vore bra, utan är absolut nödvändigt. Sedan är det bara att ta sig an nästa bit.