Carl Bildt, ständigt denne Carl Bildt. I några dagar var han favorit att ta över partiledarskapet efter Anna Kinberg Batra – även fast ingen på allvar kan ha trott att det var något han skulle överväga. Men Bildt, den skicklige mediedramaturgen, höll partikamraterna och allmänheten på halster ett par dagar.
Vurmen för Bildt har fått mig att fundera. När Erik Fichtelius dokumentär om Göran Persson nyligen gick i repris, lika delar brutal som underhållande, såg jag många i mina flöden som längtande delade citat och spaningar.
Lika vanligt förekommande är att före detta partiledare och statsministrar kommenterar dagspolitiken på ett sätt som inte riktigt skedde förut. Bildt, Ingvar Carlsson, Ulf Adelsohn, Göran Persson – ofta toppar de nyhetssajterna med myndiga kommentarer om läget. Vari består den politiska nostalgin som återkommer så ofta i dessa upplevt skakiga tider?
Är det kanske så enkelt att vi längtar tillbaka till ett parlamentariskt läge som var hanterbart? En tid innan tre block i svensk politik, där det fanns möjlighet att bilda regeringen med majoritetsstöd i riksdagen? För 80- och 90-talet var inga lugna kapitel i svensk politik. Regeringen Carlsson avgick efter att ha förlorat en omröstning om sitt ekonomiska paket i riksdagen – för att några dagar återkomma igen.
Regeringen Bildt saknade majoritet och hade svårt att manövrera under den då värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet, med stora budgetunderskott och 500-procentig ränta som följd. Regeringen Persson hade tuffa förhandlingar med Miljöpartiet och Vänsterpartiet efter valet 1998, och efter valet 2002 var Sverige på god väg att få en mittenregering bestående av Folkpartiet, Centerpartiet, Miljöpartiet och Kristdemokraterna, med Lars Leijonborg som statsminister och Moderaterna som passivt stöd.
Det var inte lugnare förr.
Kanske är det snarare en avsaknad av handslaget – överenskommelsen – som gör oss ängsliga. Efter regeringen Carlssons avgång i början av 90-talet kunde man förhandla om stoppaketet och vinna bred majoritet för sina förslag.
Regeringen Bildt träffade en överenskommelse med Socialdemokraterna om räddningsinsatser för bankerna och hela den svenska ekonomin. Regeringen Persson kunde förhandla sig till stöd av först Centerpartiet, därefter de rödgröna partierna, för att uppnå stabilitet i det politiska arbetet.
Den andan saknas till viss del i dag. Många partier lämnar de få stabila överenskommelser vi har över tid – allra senast lämnade både Liberalerna och Kristdemokraterna försvarsförhandlingarna.
Det saknas en politisk ödmjukhet när sifomätningar, politiska poänger och taktik ofta får trumfa ett gemensamt ansvarstagande i för landet centrala frågor. En överenskommelse utraderar ju inte politiska skillnader eller konflikter, det var knappast grälfritt i svensk politik för 20-30 år sedan.
Så kanske är det så att vi snarare är nostalgiska över en tid när blocköverskridande överenskommelser var möjligt trots oenighet.