Så var då veckan vi politiskt intresserade längtat efter igång igen. Det finns nästan hur många intressanta seminarier som helst att ta del av, men av erfarenhet är två eller tre maximalt vad jag klarar av. Samtliga officiella arrangemang är dessutom fria och helt utan kostnad. Bara att ta för sig av det enorma smörgåsbordet. I går var jag på tre av de över 4 000, och fick en hel del kunskaper som jag kommer att använda i framtida ledare.
Ibland känns det lite lönlöst att jobba med en papperstidning när så mycket hinner hända från deadline till att ni läsare får möjlighet att läsa det jag skrivit. Det blir ännu längre tid när man räknar in den tid det tar att skriva en ledare, vilket i och för sig är varierande. När jag dessutom har upptäckt att jag är en person som behöver, som man brukar säga, sova på saken, blir det svårt för mig att på ett bra sätt kommentera de absolut senaste politiska utspelen.
Det blir inte lättare när jag själv väljer att ta del av det som Almedalsveckan har att erbjuda på plats. Visst skulle jag kunna sitta vid ett antal skärmar och bevaka det som sänds direkt och de som är snabba med att lägga ut material på webben. Men det skulle kännas märkligt. Tänk er att bli bjuden på en pangmiddag av grannen, men att tacka nej för att istället bevaka en massa matprogram på TV och äta mikrad fryst pizza. Nej att inte bevaka Almedalsveckan på plats känns nästan som tjänstefel.
Jag kan dock inte undvika att kommentera moderatledaren Ulf Kristerssons tal från i söndags. Var är Allianspolitiken? Över 45 minuters tal och inte ett ord om den politik som han och hans kamrater tänkt sig bedriva efter valet om de får makten. Frågan man också kan ställa sig är om de verkligen är kamrater nu för tiden. Jag är nog inne på det som Mats Linder på GA skrev i sin ledare i går, att det ser mer och mer ut som om vi efter valet går mot en regering bara bestående av Moderaterna.
Så här tänker jag. Centerpartiet och Liberalerna har lovat dyrt och heligt att inte sätta sig i en regering som är beroende av stöd från Sverigedemokraterna. Samtidigt har alla de fyra Allianspartierna också lovat att de ska göra allt för att få bort Stefan Löfven (S) från statsministerposten.
Om vi nu ska lite på dessa löften finns bara ett scenario. Allianspartierna och SD gör gemensam sak och rösta bort Löfven i en förtroendeomröstning. Därefter finns det bara ett parti, Moderaterna, som kan förhandla fram den högerpolitik som de vill se med hjälp av SD. Ja jag räknar med att Kristdemokraterna hamnar under fyraprocentsspärren. Moderaterna är som Anna Dahlberg, politisk redaktör på Expressen, uttryckte sig, partiet som solen snurrar kring. Även om jag i den liknelsen mer ser M som ett svart hål. Ett parti som suger energi och som kommer att sluka de som kommer för nära.
Jag hoppas verkligen jag har fel, för det skulle vara förödande för Sverige om det blev verklighet. Jag har fått nog av borgerliga experiment där fattiga blir fattigare och de rika belönas rikligt genom skattesänkningar och skattesubventionerad hemservice. Jag har fått nog av en politik som är till för att skapa ännu större klyftor.
För det är klyftorna som skapar de samhällsproblem vi ser i dag, med gängkriminalitet och utanförskap och de problemen kommer inta att bli bättre av stora skattesänkningar, sämre arbetsvillkor eller sjuka som utförsäkras bara för att de varit sjuka för länge.