För två veckor sedan kom LO-förbunden överens om samordning av de krav som förbunden kommer att ställa i avtalsrörelsen till våren.
Beslutet är välkommet då förra årets oenighet inte var bra för LO-förbundens medlemmar. ”Enade vi stå, söndrade vi falla”, är inte bara ett gammalt ordspråk, utan en realitet. Fackföreningsrörelsen bygger på att man är starka tillsammans och beslutet om samordning i nästa års avtalsrörelse ger styrka. Samordningen innehåller en låglönesatsning som omfattar hälften av kvinnorna på LO-förbundens arbetsplatser. Satsningen är ett litet steg mot en mer jämställd arbetsmarknad.
Förra veckan tog LO beslut om hur lönekraven skall se ut mer precist. De kommer att kräva 2,8 procent men minst 672 kronor. Brytpunkten hamnar på 24 000 kronor vilket innebär att de under 24 000 får minst 672 kronor medan de som tjänar mer får 2,8 procent. Nu är detta bara krav, så de skall förhandlas innan vi vet vad det blir för löner i de nya avtalen.
Avtalskraven är väl avvägda och kommer inte att hota svensk konkurrenskraft, samtidigt som de ger LO-förbundens medlemmar del av den fina utvecklingen som svensk ekonomi nu har. När vi dessutom är rankade sexa på världsrankingen över mest konkurrenskraftiga länder ger de ännu en bild av hur bra det går för Sverige.
Kommentarerna från arbetsgivarorganisationerna lät inte vänta på sig. Kravet på 2,8 procent är på tok för högt och att ens fundera på en låglönesatsning är helt förkastligt.
Låglönesatsningar är ingen nyhet utan har i någon form har varit fackförbundens krav i rätt många avtalsrörelser. Frågan om låglönesatsningar blev aktuell då arbetsgivarna valt att inte höja lönerna för dem som har de lägsta lönerna tillräckligt mycket. Arbetsplatser med dåliga löner och dåliga arbetsförhållanden är ofta samma som de med många kvinnor. Förslitningsskador, kraftig begränsade möjligheter till utveckling och deltidsanställningar hänger också ofta ihop med dålig löneutveckling.
När arbetsgivarna inte ser till att arbetsorganisationen främjar arbetsmiljö, personlig utveckling och löneutveckling blir mottdragen krav på att de lägsta lönerna skall öka. Tanken är bland annat att arbetsgivarna skall se på de anställda som något annat än en slit och släng vara.
När vi följer debatten om villkor på arbetsmarknaden så ser vi den stora skillnaden mellan höger- och vänsterpolitik. Högerpolitik vill försämra villkoren för arbetare, medan vänsterpolitik vill förbättra villkoren. Socialdemokraterna får ofta kritik för att gå i LO:s ledband, då de vill förbättra arbetares villkor. Men liknande kritik ges sällan till borgerliga partier även om deras politik lika troget följer arbetsgivarorganisationernas krav.
Nu har arbetsgivarorganisationerna även lyckat knyta till sig Sverigedemokraterna. SD har vänt i fråga efter fråga och kan numera inte på något sätt kallas arbetarvänligt.
SD:s allmänt kritiska hållning till personer med annan syn på samhället och landet är direkt utvecklingsfientlig och väl känd.
Men nu är de även emot att skattemedel skall användas i välfärden och att arbetare i landet skall ha schysta villkor.