Så var då borgerlighetens och Sverigedemokraternas största vallöfte uppfyllt. Avsättandet av statsminister Stefan Löfven (S). Men sen då, vad finns det nu för plan?
Det är alltid lätt att riva ner något man inte tycker om, men har man ingen plan för hur man ska bygga upp igen är det rätt korkat att ens börja riva. Eller att exempelvis plocka ut de gamla fönstren man har då de drar ut värmen, men inte ha några nya att sätta in. Helt plötsligt försvinner värmen än fortare.
Lite så verkar de borgerliga ha agerat i sin iver att sparka statsministern. Direkt efter beslutet om att avsätta Löfven, startade kriget inom den borgerliga alliansen. Liberalerna uttalar att de vill se att en alliansregering är förankrad hos Socialdemokraterna, för att säkra en stadig majoritet i riksdagen. Samtidigt säger Kristdemokraterna att de, av samma anledning, öppnar upp för att regera med stöd från Sverigedemokraterna. Nu står alliansen där i ett kallt och dragit hus och bråkar om vilka fönster de ska köpa, samtidigt som vintern närmar sig. Under gårdagen fortsatte diskussionerna och nu lämnar de samma luddiga och naiva besked som de gjort i hela valrörelsen. Att de inte kommer att förhandla med Sverigedemokraterna. Vilket kan liknas med att de lägger ansvaret för sina fönster på någon annan utan att ha några garantier för att jobbet ska bli gjort.
Även Moderaterna verkar ha stora problem, med vilken riktning de ska gå. Förutom att M tappat en tredjedel av väljarstödet på åtta år har partiet uppenbart stora inre stridigheter. Partiledningens uppmaning att de moderata riksdagsledamöterna skulle lägga ner sina röster i valet om andra vice talman där Björn Söder (SD) ställdes mot Lotta Johnsson Fornarve (V) hörsammades tydligen inte. Enligt Expressen valde 20 av Moderaternas riksdagsledamöter att i stället stödja Björn Söder. Det är nästan en tredjedel av ledamöterna som gick emot partiledningen för att stödja SD:s kandidat.
Det är den här splittringen, där allianspartierna drar åt olika håll, som många har sett och därför ställt frågan hur de olika borgerliga partierna tänkt sig söka stöd vid en eventuell regeringsbildning. Jag tror att även Centerpartiet och Liberalerna sett detta. De förbereder nu sitt adjö till den döende alliansen, och har redan levererat farväl presenten till Moderaterna. Hur kan man annars tolka talmansvalet? Där den ”största förloraren i det minsta blocket, det vill säga Moderaterna ska ha talmansposten” som Helle Klein, chefredaktör för Dagens Arbete så klokt uttrycker det.
Men vad händer då sen, när alliansen spruckit i ett liberalt och ett konservativt block? Då behöver det finnas en stabil och erfaren förhandlare att samtala med. En politisk ledare som visat sig kunna ena olika politiska viljor och jobba fram breda lösningar i viktiga frågor. Då kommer Centerpartiet och Liberalerna att sakna Löfvens enande förhandlingsförmåga. 26 blocköverskridande överenskommelser, under den period som hittills varit den parlamentariskt absolut tuffaste tiden i landets historia , talar sitt tydliga språk.
Talesättet ”man saknar inte kon förrän båset är tomt” kommer att bli än mer aktuellt. För ingen statsminister under modern tid har under så svåra parlamentariska omständigheter ”mjölkat” fram så många viktiga blocköverskridande överenskommelser som Löfven gjort. Och den förmågan kommer att saknas nu när borgarna tömt båset.