Nu har vårt demokratiska system låtit trettonprocentspartiet Sverigedemokraterna få sin stund i rampljuset. De har dragit ut på den i veckor, så länge det bara gick, och använde den utsatta presskonferensen i går till att hålla en längre utläggning om invandringens alla negativa effekter. Den som till äventyrs fortfarande trodde att Sverigedemokraternas politik också står för bättre sjukvård, mer pengar till äldreomsorg, a-kassa som går att leva på och rättvisare skatt för pensionärer har nu fått klart besked om hur fel de hade. De budgetposterna röstar de bort med sitt stöd till Alliansbudgeten. Det finns bara två frågor som driver SD. Det ena är att flyktingarna står för allt ont i vårt land, det andra är att Miljöpartiet till varje pris ska ut ur regeringen. Välfärd och rättvisa, glöm det.
När de gotländska sverigedemokraternas ledare Kaj Lundmark i Radio Gotland försökte att föra fram andra skäl för ställningstagandet blev det nästan komiskt. SD är och förblir ett enfrågeparti som vill så split mellan utsatta grupper och hetsa till främlingsfientlighet. Kaj Lundmark lyckas dessutom samtidigt förneka toppstyrningen i partiet och förklara att beslutet är fattat i ”en väldigt sluten grupp”.
Bland andra lokala kommentarer är det sorgligt att Gustaf Hoffstedt (M) verkar vilja avsluta sin riksdagsperiod med konfrontation i den här mycket allvarliga frågan. Det är helt obegripligt hur han fördelar ansvaret när han deklarerar att det är regeringschefens fel att det blir lekstuga i riksdagen. Stefan Löfven förklarade redan för ett år sedan att han var beredd att förhandla över blockgränserna om valet skulle ge SD en vågmästarroll. Den utsträckta handen har sedan blivit en, stundom förhånad, symbol för hans ledarskap, upprepad vid många tillfällen. Svaret från Alliansen har varit nej, nej och åter nej. Det upprepades igår, förhoppningsvis förhastat, framförallt av Annie Lööf (C).
Nu försöker dessutom Gustaf Hoffstedt sätta likhetstecken mellan SD och Vänsterpartiet som partier som inte ska få delta i förhandlingar. Det finns skäl att påminna att Alliansen släppte fram Stefan Löfven som statsminister på premisserna att han hade stöd av Vänsterpartiet för sin budget, vilket var förutsättningen för ett tillräckligt stöd i riksdagen. Allt en följd av att regeringen är svag men Alliansen svagare. Gustaf Hoffstedt var med om det beslutet.
Statsminister Stefan Löfven har nu tagit sitt ansvar. Direkt efter SD:s besked bjöd han in de borgerliga partierna till förhandlingar. Nu ligger bollen hos dem. Är Moderaterna, Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna beredda att förhandla över blockgränsen eller att regera med stöd av SD? När detta läses kan det - förhoppningsvis - ha kommit nya besked i den frågan.
-Vi är beredda att ta risken att förlora vår vågmästarroll om det här resulterar i en överenskommelse över blockgränsen, säger Mattias Karlsson, SD:s tillförordnade partiordförande. Och just det är det enda anständiga sättet för övriga partier att bemöta det sverigedemokratiska agerandet. Låt SD:s stund i rampljuset vara över.