Den parlamentariska demokratins kvarnar maler långsamt. Förra veckan träffade talman Andreas Norlén partiledarna för samtliga riksdagspartier – föga förvånande kommer det att krävas ytterligare samtal för att lösa ut regeringsfrågan. Och precis som det skrivits på den här och andra ledarsidor tidigare är detta en alldeles ny situation för Sverige. Inte sedan regeringskriserna på 70-talet, som resulterade i en folkpartistisk enpartiregering, har det varit så osäkert vem som kommer att vara regeringschef när riksdagen ska fatta beslut.
För oss svenskar är det här en ovanlig situation – men runt om i vår absoluta närhet är det här politisk vardag. I många europeiska länder är en komplicerad regeringsbildning vardag. Om vi slår ett öga på vårt grannland, Danmark, har den större vana av både koalitionsregeringar och större politisk rörlighet. Där har man å andra sidan haft längre tid på sig att vänja sig vid att ha många partier i parlamentet och effekterna detta får för regerandet.
I Sverige lever nästan alla partier kvar i föreställningen att tvåblocksystemet fortfarande fungerar – detta till trots att de traditionella blocken inte längre klarar att samla majoriteter. Det är en gammal spaning att vi har tre block i svensk politik; ett liberalt, ett konservativt och ett vänsterblock. Detta bär stora likheter med hur den svenska politiken var organiserad under 1920-talet, med tre block, återkommande minoritetsregeringar och parlamentariska bekymmer.
Det kommer att krävas någon form av blocköverskridande samarbete för att den här situationen ska lösa ut sig. Det begriper nog alla egentligen – även om man av partitaktiska skäl måste låtsas som om så inte är fallet. Antingen träffar vänsterblocket och de liberala partierna en överenskommelse, eller så sluter sig de liberala och de konservativa partierna sig samman. Det sistnämnda förutsätter att alla konservativa partier, också Sverigedemokraterna, ställer upp på den modellen.
Hittills verkar så inte vara fallet. Åkesson kommer att rösta nej till varje regering som inte ger honom inflytande. Annie Lööf och Jan Björklund har tydligt deklarerat för sina väljare att man inte är intresserade av något samröre med SD. Då förefaller vägen för en renodlad Alliansregering vara ganska stängd.
Kvarstår gör då ett blocköverskridande samarbete, hur det samarbetet än må ta form.
Det är det absolut bästa för Sverige och den svenska parlamentarismen. Om vi ska kunna stärka legitimiteten för våra politiska institutioner, klarar vi inte av fler mandatperioder med minoritetsregeringar som saknar parlamentariska majoriteter.
En blocköverskridande regering kommer att bli utskälld från alla håll för att partierna sviker sina ideal och kohandlar med sina valmanifest. Så får det vara. Det är inte alltid populärt att ta ansvar – men jag tror att väljarna i slutändan kommer att belöna de partier som var mogna uppgiften att ta ett gemensamt ansvar för landet i en knepig situation.
Både för att minska inflytandet för högerextremisterna, men framförallt för att ge Sverige en handlingskraftig regering som kan lägga konkreta reformer.