I samband med regionfullmäktiges senaste möte fick vi vid två olika tillfällen uttalanden från sverigedemokrater som direkt eller indirekt pekade på ett samarbete med den styrande alliansminoriteten. Bland annat tackade Lars Engelbrektsson för budgetsamarbetet när han annonserade Sverigedemokraternas, SD, stöd till alliansminoritetens budgetförslag.
Det finns ännu inga egentliga bevis på ett samarbete, och jag misstänker att partierna i alliansminoriteten skulle blåneka även om det fanns ett samarbete. Men det skulle inte förvåna mig om det förekommer ett organiserat informationsutbyte mellan alliansminoriteten och SD. Att det förekommit direkta samtal för att alliansminoritetens vallöfte om Romabadets återuppstående skulle säkerställas är ingen större hemlighet. En taktisk ajournering i exakt rätt läge och en för regionstyrelsen ovanlig fikakonstellation fick SD att svänga i frågan till alliansminoritetens fördel. En fråga där nog de flesta ändå upplevt att SD och Centerpartiet, C, har haft samma åsikt.
Att SD, som det högerparti det blivit, håller med de borgerliga partierna i fler frågor än Romabadet är inte det samma som att det förekommer regelrätta förhandlingar. Men det som vi nu kan ana i den gotländska politiken är precis det som C och Liberalerna, L, så tydligt signalerat att inte göra i riksdagen. Nu verkar i och för sig L på Gotland vara motståndare till 73-punkts programmet och det samarbetet med regeringen som förhandlats fram. När dessutom ordförande Björklund sjunger på sista versen och Nyamko Sabuni är enda kvarvarande ordförandekandidaten, ger det tydligen ett utrymme för L att samtala/samarbeta med SD.
Det enda borgerliga partiet som i rikspolitiken stadigt står fast vid inställningen att SD inte på något sätt ska få inflytande över regeringspolitiken är C, men nu verkar gotlandscentern svaja i den frågan när det gäller den lokala politiken. Alternativet är att spräcka allianssamarbetet och söka stöd av Socialdemokraterna, något som inte finns på den lokala C agendan.
Rent krasst är det bra för Gotland med ett majoritetsstyre. Nu hade ett stabilt majoritetsstyre varit att föredra och det stabilaste hade självklart varit ett C och S styre. Dessutom hade jag självklart föredragit en majoritet som för en socialdemokratisk politik.
Men om vi nu ser en mer konsekvent majoritet, än den som de två avhoppade SD ledamöterna i fullmäktige skapade genom att lova sitt stöd till Moderaterna, kan vi kanske också få ett ledarskap som kan börja leda regionen. Då kan, en i och för sig ohelig allians, börja föra den politik de vill se utan att riskera bakslag i form av ett SD som bara vill sätta käppar i hjulen. Då slipper de borgerliga partierna samarbeta med något av de rödgrönrosa partierna, vilket verkar vara ett skräckscenario för dem. Då räcker det med de överenskommelser som alliansminoriteten gör sinsemellan och som SD tydligen väljer att stödja villkorslöst. Då är det bara resten kvar, nämligen att genomföra ett 224 miljoner kronor stort sparpaket direkt efter ett 170 miljoner kronor stort sparpaket. Men med det lugn som vetskapen om att ha majoritet skapar, finns alla förutsättningar att med järnhand lyckas ekonomiskt. Om det nu är det man har för avsikt att gör med sitt nya ledarskap.