Sommaren var blöt och kall, 2011. Den 22 juli duggade det lätt i Visby, men i Oslo och i Tyrifjorden regnade det kraftigt. När Norges tidigare statsminister Gro Harlem Brundtland besökte de norska socialdemokraternas ungdomsförbunds sommarläger på Utöya vräkte det ner.
Den tidigare statsministern var särskilt inbjuden, och tas på rundtur vid den leriga tältplats där ungdomarna slagit upp sina tält. Hon fick låna ett par gummistövlar av en lägerdeltagare som råkade ha samma skostorlek.
Flickan som lånade ut dem, Bano Rashid, var bara timmar senare död.
Det har gått fem år sedan terrordåden i Norge. Och även om den inledande chocken och sorgen har lagt sig är det ett datum som fortfarande skaver. För fem år sedan slungades Sverige och Norden in i en annan verklighet. Det sägs ibland att Sverige förlorade sin naivitet när Olof Palme mördades. Att vi innan det hade vant oss vid den trygga känslan av litenhet och närhet, och att den känslan splittrades en kall februarinatt 1986.
I juli 2011 förlorades något annat i vårt kollektiva medvetande. Ett annat uppvaknande, kanske. Högerextrem terror slog till mot regeringshögkvarteret och mot ett sommarläger i vårt grannland.
Nästan 80 människor miste livet. Hundratals lever fortfarande i sorg och saknad efter förlorade barn, föräldrar, och vänner. Ibland blir en stor katastrof, en enorm nyhetshändelse, först greppbar i det lilla.
Som berättelsen om familjen som förlorade sin son på Utöya, men fortfarande ibland råkar duka för honom vid matbordet. Sedan den 22 juli bor en helt annan typ av rädsla i vårt gemensamma medvetande.
Vi lever i en tid när högerextremismen stormar fram i Europa, USA, och Mellanöstern. I parlament runt om i Europa röstas högerextremister och nazister in i församlingarna. I presidentvalet i Österrike balanserade på en liten skara röster om högerpopulisterna eller det gröna partiet skulle inneha posten. Nu får valet tas om på grund av felräkning. I USA väljs den kvasifascistiska demagogen Donald Trump till republikanernas presidentkandidat. I Turkiet upphävs konventionen om de mänskliga rättigheterna. I Ungern och Polen hotas den fria pressen.
I Ryssland dras den auktoritära snaran åt, på bekostnad av minoriteters rättigheter och yttrandefriheten.
I Italien stormar högerpopulisterna fram i de lokala valen. I Danmark konfiskeras flyktingars värdesaker och smycken. Det går snabbt när det mörknar.
När människor i Norge och över världen samlas för att minnas idag är det med tungt hjärta. Både för de som förlorats, men också för att världen rör sig mer mot den galenskap de unga på Utöya kämpade mot.
Ansvaret faller på oss att ta kampen vidare. På dig, och på mig.
På alla oss som är djupt övertygade om att mänskliga rättigheter, internationell solidaritet, mångkultur, och öppna samhällen är element vi inte klarar oss utan.