Börjar det röra sig på skattefronten? Med de nystajlade Liberalernas skatteutspel i förra helgen kan spelplanen vara på väg att ändras. Det är i så fall välkommet av flera skäl. Dels måste vi fortfarande kunna tala om något annat än flyktingar i svensk politik. Dels börjar vårt lapptäcke till skattesystem bli alltmer luggslitet.
Medan arbetsinkomster som skattebas krympt lever allt fler av lägre beskattade kapitalinkomster. På en alltmer global marknad blir detta kapital allt lättare att flytta för att vid varje givet tillfälle befinna sig där skatten är lägst, helst obefintlig.
Vår gemensamt finansierade välfärd är onekligen en framgångssaga, vill vi fortsätta med den modellen måste vi söka delvis andra vägar än dagens för att ta in den nödvändiga skatten.
Då blir det liberala förslaget att ändra fördelningen av skatt på arbete respektive konsumtion intressant. Konsumtionen är ofta lokal även om vi inte ska bortse från ett betydande inslag av import och utlandsresor.
Det som brukar kallas grön skatteväxling och som Liberalerna säger sig vilja öka ger rätt utformat positiva effekter på miljön. Men som finansieringskälla fungerar miljöskatter bara tillfälligt. När de uppnått önskad effekt och minskad miljöpåverkan faller intäkterna. Då behövs nya miljöskatter eller andra sätt att bredda skattebasen.
En enhetlig moms får övergångseffekter men skulle resultera i minskad byråkrati och förenkla tillvaron för många företagare. Särskilt riktade subventioner till vissa sektorer, som restauranger eller vissa grupper som ungdomar, som alliansregeringen var så förtjust i bör också undvikas. Att ge exempelvis McDonald’s eller välavlönade ungdomar i IT-branschen extra skattefavörer är varken kostnadseffektivt eller motiverat av rättviseskäl.
I det liberala förslaget ligger också en utfasning av räntebidragen. Det är inte mycket att stå efter, de har bidragit till en skuldsättning som oroar många, även om den mångomtalade bostadsbubblans existens är omtvistad. Någon snabb nedtrappning kan inte ske utan svåra effekter på många hushåll men räntebidragen har precis som de borgerliga skattesänkningarna allra mest gynnat de med höga inkomster.
På bostadssidan är det också svårt att gå förbi fastighetsskatten. Många gillar inte tanken på att betala skatt för sin bostad. Men som en metod att finansiera gemensamma åtaganden har den uppenbara fördelar. Och den går inte att fuska bort genom att flytta huset till Caymanöarna. Det var ägarna till de dyraste husen som tjänade mest när fastighetsskatten togs bort.
Men den som vågar lägga ett sådant förslag får räkna med hårda duster med Skattebetalarna och Villaägarnas riksförbund. Finns det modet?
Det finns svårsmälta inslag i L-förslaget. Fördelningsprofilen lär inte gå hem hos regeringspartierna och definitivt inte hos Vänstern. Men Liberalernas förslag minskar inte det totala skattetrycket och där finns en förhandlingsöppning som Magdalena Andersson (S) gör rätt i att inte stänga.
Världen ser inte ut som när ”århundradets skattereform” genomfördes av Socialdemokraterna och dåvarande Folkpartiet 1991.
Ett nytt århundrade kräver sina lösningar och vilka som gör upp med vem återstår att se. Men det är dags att börja diskutera nu.