Jag upplever att vi numera lever i en tid då vi ständigt riskerar att kränka någon. En tid då vi knappt kan säga något utan att någon tar illa vid sig, blir upprörd och drar på sig offerkoftan.
Om hockeyspelaren Kalle ständigt drar på sig utvisningar som drabbar hans eget lag och därför blir bänkad är det knappast ett tecken på mobbning.
Däremot ett sundhetstecken av ledarna att inte acceptera ett avvikande beteende. Om Kalle inte lär sig lekens regler lär han inte få leka med de andra, men Kalle måste få veta varför på ett klokt sätt.
Men när ett av de politiska partierna (jag vill inte nämna SD vid namn för då blir någon kränkt och jag blir en av mobbarna) inte kan anpassa sin politik till de spelregler som de andra partierna satt upp är det helt plötsligt mobbning. Offerkoftan åker på.
Partiföreträdare och sympatisörer beklagar att de inte får spela med de andra och anser sig mobbade. Att samma sak hänt andra partier under historiens gång verkar man inte förstå, eller så är offerkoftan så stor att den täcker både ögon och öron.
Från efterkrigstiden fram till 1976 var det i stort sätt inget annat parti än Socialdemokraterna som fick vara med. Men inte pratades det om mobbning då. Inte heller Socialdemokraterna beklagade sig under den borgerliga majoritetsregeringen 2006-2010. Trots att S då var absolut största parti, men helt utan inflytande.
Alla partier utom ett har accepterat demokratins spelregler, är det då så konstigt att det partiet förblir utanför?
Under valrörelsen har ett annat politiskt parti blivit kränkt av ett tredje parti. Det tredje partiet har, enligt det andra partiet, pratat illa om det andra partiets politik. Att det andra partiet och dess kamrater gör det samma om det tredje partiets politik verkar inte vara någon ursäkt. Nu går det andra partiet hårt åt det tredje partiet och kallar det ljugarparti på sina officiella sidor.
Det andra partiet radar till och med upp frågor där de anser att det tredjepartiet ljuger om det andra partiets politik. Det andra partiets riksdagsledamot, snart före detta riksdagsledamot, har själv delat dessa påstådda lögner och fått bekräftande medhåll från sina partikamrater, men vägrat svara på de som opponerat sig.
Att samma parti själva påstår en massa saker om motståndarnas politik gör inte deras kränkthet mindre.
Möjligen håller det Nya kränkta partiet på med en anpassning till det alltid kränkta partiet, för att underlätta samarbete framöver.
Tänk vad fint det skulle vara att få se dem hand i hand klädda i liknande offerkoftor.
Under tiden tar det tredje partiets riksdagsledamot, en plats som aldrig var hotad, den snart före detta riksdagsledamoten i försvar då en krönikör i en helt annan tidning påstår att den unga ledamoten är för ung för uppdraget.
Den ohotade riksdagsledamoten tycker att påståendet är anmärkningsvärt korkat, då den unga, snart före detta, riksdagsledamoten varit en bra företrädare för Gotland i riksdagen.
Ja, vilket partis företrädare som är mest vuxen i rummet behöver vi nog inte diskutera, även om det inte är åldern på den unga, snart före detta, riksdagsledamoten som gör hen mindre vuxen. Det är mer hens partis hela utstrålning de senaste veckorna som smittar av sig.