Den växande ojämlikheten i Sverige är en islossning i befolkningen - den driver oss längre och längre ifrån varandra. Kanske tydligast, och allra allvarligast, syns detta i skolan. Den senaste PISA-undersökningen visade att resultaten mellan grundskolor fortsätter öka drastiskt. Detta går framförallt att spåra till större skillnader mellan skolor i sammansättningen av elever. Faktorer som bakgrund och föräldrars utbildningsnivå för således större betydelse. Det är oacceptabelt.
Vi befinner oss i dag i ett läge där faktorer som katalyserar ojämlikhet är påväg att byggas in i skolsystemet. Om föräldrars utbildningsnivå är en av de saker som tydligast kan förklara elevers studieresultat, är klassamhället på god väg att cementeras redan i klassrummet. Det är ett slöseri med elevers talang, och framförallt är det ett svek mot alla barn i den svenska skolan.
Tanken var att skolkommissionens mastodontutredning skulle leverera samlade och definitiva åtgärder för hela det svenska skolsystemet. Särskilt skulle de sjunkande kunskapsresultaten och den försämrade likvärdigheten åtgärdas. Resultatet var, i förhållande till förväntningarna, blygsamt. De politiska åtgärder som presenterats av regeringen, och oppositionen för den delen, likaså.
Det är obegripligt att inte ta ett större grepp om det fria skolvalet, kommunala utjämningssystemet, och lärarbristen för att komma åt skolkrisen. Dessutom måste vi diskutera statens ansvar för skolan. 90-talets felkonstruerade reformer, både kommunaliseringen och avregleringen, har satt djupa spår i skolsystemet som måste åtgärdas.
Det måste vara möjligt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det måste gå att skapa ett skolsystem där vi accepterar vissa inslag av valfrihet, utan att det får konsekvenser som ökad ojämlikhet och en växande segregation. Skolkommissionens förslag om att lotta platserna till de skolor där söktrycket är som högst är en intressant idé - men det gör antagligen liten skillnad för den samlade utvecklingen i skolan. För det krävs betydligt kraftfullare reformer. De pengar som regeringen satsar på jämlikheten i skolan är blygsamma i relation till problemets magnitud. Det krävs en stabil blocköverskridande överenskommelse som tryggar långsiktiga förutsättningar för skolans likvärdighet - och garanterar ordentliga resursförstärkningar till skolan.
Utbildningsminister Gustav Fridolin, som kämpar mot sjunkande förtroende- och opinionssiffror, borde i det här läget kunna kosta på sig att vara mer offensiv i fråga om jämlikheten. I den nationella SOM-undersökningen som genomförs av Göteborgs universitet, är skola och utbildning näst högst på listan över de politiska sakfrågor som medborgarna ser som viktigast. Att möta skolkrisen och den växande ojämlikheten skulle alltså vara att ta ”folkets oro på allvar”.
Nu är det sommarlov och välbehövlig vila för både elever och lärare. När de återsamlas i klassrummet igen i augusti kommer skillnaderna mellan elevernas förutsättningar att vara fortsatt stora. Det är skamligt.