Kanske får Almedalsveckan en större politiskt betydelse än väntat såhär året efter val-rörelsen. Rikspolitiken har onekligen varit komplicerad och stundom svårbegriplig under de tre kvartal som gått sedan ett oklart valutslag rynkade pannorna hos politiker och statsvetare. I efterdyningarna av Decemberöverenskommelsen och riksdagens budgetomröstning känner de borgerliga partierna ett uppenbart behov av att förtydliga sig. Att det var lite si och så med förankringen av överenskommelsen, åtminstone i den moderata riksdagsgruppen, har givetvis bidragit till ett internt missnöje som behöver hanteras. Dessutom har den spruckna Alliansen öppnat möjligheter för partierna att profilera sig på egen hand, något som de nästan lite yrvaket närmat sig.
Därför kom Almedalsveckan som ett välkommet tillfälle att klargöra ställningstaganden och färdriktning.
Centern var först ut och passade på att mitt för näsan på Moderaterna haffa initiativet i skattesänkarligan. Skatterna är ännu höga i Sverige, deklarerade Annie Lööf, utan att tala så mycket om vad skatteintäkterna används till.
I länder med lägre inkomstskatter får de enskilda stå för mer av tryggheten. Där arbetsgivaravgifterna är lägre förväntas företagen i stället ta privata försäkringar för de anställda. Men gör det inte alltid och den som inget jobb har blir utan.
Kristdemokraterna spelade ut ett annat gammalt Moderatkort i går kväll, det om lag och rätt. Denna gång riktat mot islamistiska terrorister. Att människor lämnar Sverige för att ansluta sig till terrorgrupper är något som måste tas på allvar.
Men det låter konstigt att brottet ska kallas landsförräderi och ännu märkligare att andra än svenska medborgare i så fall ska kunna dömas.
Om de föreslagna åtgärderna också skulle kunna användas mot terrororganisationer med andra förtecken än islamistiska var åtminstone på Ebba Busch Thors presskonferens i går betydligt tveksamt.
Med tidsbegränsade uppehållstillstånd och ändrad arbetsrätt blev det ännu tydligare än tidigare att KD är på väg högerut under sin nya ledare. Kanske är det socialkonservativa partivänner som bland annat engagerat sig för flyktingmottagandet som flyr partiet nu när stödet dalar. Frågan är vart de tar vägen.
Och frågan återstår hur Anna Kinberg Batra (M) ska hantera den här situationen när både den numera rutinerade Centerledaren och nykomlingen från Kristdemokraterna försöker muta in moderata kärnområden.
Även på den rödgröna sidan har det växt fram en besvikelse när inget av partierna har kunnat genomföra sin politik med någon vidare effekt. Förväntningarna var höga och leveranserna har dröjt. Vad ville egentligen regeringen?
Det som var tydligt när höstbudgeten las suddades ut när den föll. Från och med i dag börjar regeringens egen budget gälla, åtminstone delvis. Det blir som att börja om på nytt. Ivriga statsråd har längtat och hoppas nu på att få sätta fart.
Men underlaget i riksdagen är fortfarande otillräckligt för att regeringen ska kunna styra själv. Det blir en svår politiskt höst.
Men partiernas prioriteringar börjar klarna och det är bra för alla.