Högern var oenig, socialdemokratin var svag. Förhållandena i riksdagens kammare gav ständiga minoritetsregeringar och växlande majoriteter. I samhället hårdnade konflikterna och den politiska polariseringen var stark. Internationellt var omvärlden skakig, gamla stormakter föll samman och nya riken var hungriga på makt.
Känns det igen? Det skulle kunna vara en beskrivning av vår tid – men det är egentligen en beskrivning av det svenska 1920-talet. Den som inte lär av historiens misstag riskerar att upprepa dem igen.
1928, i riksdagens andra kamamre, yttrade socialdemokraten Per-Albin Hansson de ord som de allra flesta kanske förknippar honom med. "Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn". Sedan dess har begreppet folkhemmet blivit närmast synonymt med framväxten av den generella välfärden.
Jag ska hålla mig från att citera hela Per-Albin Hanssons folkhemstal - få saker är ju mer tröttsamma än socialdemokratisk nostalgi. Men som en parallell till vår tid är Hanssons ord intressant.
När talet hölls, på vintern 1928, var Sverige ett ojämlikt och fattigt land, alldeles i begynnelsen av sin demokratiska utveckling och av folkrörelsedemokratin. För att industrialiseringen och det växande välståndet skulle komma alla medborgare behövdes en generell välfärd byggas. Det politiska projekt som var Sveriges, från förkrigstid till efterkrigstid, var att göra fattigstugorna tomma och klassrummen fulla. Att vanligt folk skulle kunna leva – och inte bara överleva – på lönen från sitt arbete var både ett mål och ett medel.
Nu ser den samhälleliga topografin något annorlunda ut, men behovet av det gemensamma är detsamma. I dag är Sverige ett välmående och rikt land, med ett historiskt stort välstånd och en politisk infrastruktur som är väl rotad. Om detta behöver knappast någon påminnas. Det är ju trots allt den svenska 1900-talshistorien, om utvecklingen från utarmat land i Europas utkant, till modernt industriland med politiska ambitioner.
Men prövningarna i vår tid kvarstår.
Och kanske är det så att solidariteten behöver betonas än mer nu, än vad som var fallet för 90 år sedan. Solidariteten med de som flytt hit, solidariteten med de som lever i arbetslöshet, solidariteten med de som har det sämre ställt. Sverige på 2020-talet kan bli berättelsen om ett land som tog sitt humanitära och solidariska ansvar, vars välfärd gav människor möjlighet att ta sig från flyktingförläggningen till arbetsplatsen och skolbänken.
Det kan bli berättelsen om ett land som beslutade sig för att inte utvisa människor till krigshärdar, utan gav möjlighet för fler att börja ett nytt liv här, i Sverige, i ett land som levt i fred under 200 år.
Det är hög tid för någon att hålla vår tids folkhemstal. Att staka ut riktningen och teckna konturerna av ett nytt politiskt projekt som är relevant för vår tid.
Jag skulle önska att vi inte bara talade om vad Sverige står inför med en djup bekymmersrynka mellan ögonen, utan snarare med tillförsikt om att det är någonting vi faktiskt kan klara av. Det var inte lätt att demokratisera Sverige. Det var inte lätt att bygga en välfärdsstat. Det kommer inte att vara lätt att bygga om Sverige efter de krav som ställs 2017. Men vem har sagt att det ska vara enkelt?